Svårt att styra upp svartarbete och tiggeri med hjälp av lagen

Lagen är ett trubbigt redskap när det gäller svartarbete och tiggeri. Rättsväsendet behöver vara mer flexibelt och fokusera på de värsta avarterna. Det menar rättssociologen Ana Maria Vargas från Lunds universitet som gjort en omfattande studie bland gatuförsäljare och cykelrikshaförare i Bogotá.

Ungefär 60 procent av jordens befolkning i arbetsför ålder arbetar utanför den formella ekonomin; de betalar ingen skatt och har inte tillgång till några socialförsäkringar. Försök att minska den informella sektorn fungerar ofta dåligt, även där det är en högt prioriterad fråga.

-          Jag ville ta reda på varför det är så; varför så många människor väljer att fortsätta arbeta svart även när de får möjlighet att arbeta vitt, säger Ana Maria Vargas.

I Bogotá har myndigheterna gjort omfattande försök att få bort gatuförsäljningen och den oreglerade trafiken med cykeltaxi. Strategin för gatuförsäljarna har varit att erbjuda dem lagliga marknadsplatser och samtidigt låta dem bli en del av socialförsäkringssystemet. Men hittills gapar de kommunala marknadsstånden tomma. Bara ca 2000 av stadens 100 000 gatusäljare har nappat på erbjudandet.

-          En anledning som framkom i mina intervjuer var att försäljningen minskade, säger Ana Maria Vargas. Eftersom gatuförsäljarna redan lever på marginalen vägde detta tyngre än fördelarna med att få verka inom lagens ramar att slippa bli bortkörd av polisen eller på andra sätt trakasseras.

Många av de som Anna Maria Vargas intervjuade uppgav friheten som en viktig anledning till att de ville fortsätta som gatusäljare eller med cykeltaxi. Andra arbeten inom räckhåll, för det mesta inom servicesektorn, har ofta ännu fler nackdelar. Förutom att vara underkastad en chefs goda vilja så brukar även dessa arbeten innebära svartjobb.

-          Men det där med frihet rimmar egentligen ganska dåligt med deras verkliga förhållanden, menar Ana Marias Vargas. En del av gatuförsäljarna och så gott som alla cykeltaxiförarna blir utnyttjade av maffialiknande organisationer som tar delar av deras inkomster.

Men hur ska man då komma tillrätta med den otrygghet som det innebär att arbeta inom den informella sektorn?

-          Eftersom gatan är ofta det yttersta skyddsnätet i fattiga länder så fungerar inte tvångsåtgärder. Därmed inte sagt att man inte bör göra något, säger Ana Maria Vargas.

När det gäller att förbättra situationen för de som befinner sig i den informella sektorn gäller det att vara både kreativ och flexibel, menar hon.

-          Ett första steg är att förstå hur normerna för deras marknad fungerar. Utifrån dessa får man sedan försöka komma tillrätta med de värsta avarterna som exempelvis maffialiknande metoder eller stora företag som utnyttjar gatuarbetare till att sälja deras produkter utan att ge dem någon form av social trygghet i utbyte.

Ana Maria Vargas drar paralleller till det ökande tiggeriet på Sveriges gator. Även här skulle det behövas någon form av reglering.

-          Släpper man in alla i socialförsäkringssystemet riskerar man att tiggarnas platser snart fylls med nya fattiga människor, så länge inte situationen i deras hemländer förbättras. En medelväg skulle kunna vara att man ser till att de värsta avarterna, som tvång och utnyttjande försvinner.

Ana Maria Vargas har nyligen disputerad med avhandlingen Outside the law. An Ethnographic Study of Streetvendors in Bogotá. https://lucris.lub.lu.se/ws/files/7691516/Final_Thesis_book_Ana_Vargas.pdf Hon nås på ana_maria.vargas_falla@soclaw.lu.se eller 0704-16 60 01

Ulrika Oredsson
Pressansvarig, Lunds universitet
ulrika.oredsson@kommunikation.lu.se, 0701-47 27 40, 046-222 70 28

Taggar: