Ny behandling för depression är 80 procent effektiv
Efter fem dagars behandling utvärderades patienterna som fick SAINT med olika standardmetoder. Forskare fann att över 78 procent av patienterna som fick SAINT hade återhämtat sig från depression.
En ny form av individualiserad, intensiv, magnetisk transkraniell stimulering kan lindra depression inom några dagar.
Magnetisk stimulering har nått en framgång på ca 80 procent i en kontrollerad studie utförd av forskare vid Stanford University School of Medicine.
I en artikel, publicerad i tidskriften American Journal of Psychiatry, kallar forskarna den nya behandlingen för Stanford accelerated intelligent neuromodulation therapy (SAINT). Det är en form av individualiserad, intensiv, magnetisk transkraniell stimulering som kan hjälpa patienter att återhämta sig från depression inom några dagar.
"Det fungerar bra, det fungerar snabbt och det är icke-invasivt", kommenterar Dr Nolan Williams, huvudförfattare till studien och biträdande professor i psykiatri och beteendevetenskap vid Stanford University. "Det här kan vara en gamechanger."
Behandlingen testades på tjugo deltagare med svår depression som inte svarat på andra behandlingar inklusive psykoterapi och läkemedel. Hälften av deltagarna fick den nya behandlingen medan resten genomgick en placebobehandling som efterliknade den verkliga proceduren.
Dramatisk och ihållande effekt
Efter fem dagars behandling utvärderades patienterna som fick SAINT med olika standardmetoder. Forskare fann att över 78 procent av patienterna som fick SAINT hade återhämtat sig från depression.
"Det är en ganska dramatisk effekt, och den är ganska ihållande", kommenterar David Grönte, överläkare i Psykiatri i Linköping.
För närvarande finns en liknande behandling i Sverige. Den svenska behandlingen fungerar dock på ungefär hälften av patienterna som genomgår den.
SAINT förbättrar den befintliga behandlingen med dramatiska förbättringar i effektivitet. Detta uppnås genom att anpassa de magnetiska pulserna för att matcha varje patients kretsar i hjärnan.
Källa:
https://ajp.psychiatryonline.org/doi/10.1176/appi.ajp.2021.20101429