Kapitalbristreglerna – rättstillämpning och kritik

Kapitalbristreglerna har fått utstå omfattande kritik genom åren. Trots detta har reglerna varit i stort sett oförändrade sedan nuvarande aktiebolagslagens ikraftträdande. Den huvudsakliga kritiken har bestått i att regelverket ansetts vara alltför långtgående för styrelsen och dess ledamöter. Man har även ifrågasatt reglernas ändamål och ändamålsuppfyllande. Vi reder ut om Högsta domstolen beaktat kritiken vid tillämpningen av reglerna och vad har detta i sådant fall resulterat i?

Bakgrund

Kapitalbristreglerna ålägger bolagets styrelse att agera på visst sätt vid tecken på kapitalbrist i bolaget, det vill säga när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Om styrelsen försummar någon av de skyldigheterna, ansvarar styrelsens ledamöter solidariskt med bolaget för de förpliktelser som uppkommit under den tid som underlåtenheten består. Det rör sig således om ett medansvar för styrelseledamöterna som utlöses av passivitet. Styrelsens skyldigheter består av att:

(i) genast upprätta och, i förekommande fall, låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning, när det finns skäl att anta faktisk kapitalbrist (eller vid en resultatlös utmätning),
(ii) snarast möjligt kalla till en första kontrollstämma som ska pröva om bolaget ska gå i likvidation, om kontrollbalansräkningen visar kritisk kapitalbrist,
(iii) inom åtta månader från den första kontrollstämman kalla till en andra kontrollstämma, om den första kontrollstämman inte beslutar om likvidation, och
(iv) ansöka hos tingsrätten om att bolaget skall gå i likvidation, om den andra kontrollstämman inte hålls inom föreskriven tid, eller om den kontrollbalansräkning som läggs fram vid andra stämman inte visar att aktiekapitalet är täckt, och om stämman inte beslutar om likvidation.

Kapitalbristregelerna har en tydlig handlingsdirigerande funktion. De är avsedda att ge styrelsen incitament att vid misstanke om kapitalbrist i bolaget genomlysa bolagets ställning och, om kapitalbrist visar sig föreligga, se till att bolaget antingen avvecklas eller konsolideras. Det påbjudna handlingsmönstret är framtaget huvudsakligen i borgenärernas intresse att få betalt för sina fordringar. Således ska kapitalbristreglerna tillgodose det inom aktiebolagsrätten underliggande ändamålet att skydda bolagets borgenärer.

Kritik

Kapitalbristreglerna har anklagats för att vara lagstiftning när den är som sämst och såväl avskaffande som alternativ reglering har förespråkats. Det har framhållits att missuppfattningar om rättsläget, ogrundade föreställningar om reglernas verkningar, ständiga påbyggnader och bristande känsla för affärslivets förutsättningar har skapat ett egenartat inhemskt regelverk med bristande förutsebarhet och utan egentlig motsvarighet i andra länder.

Kritiken har främst tagit sikte på att regelverket är alltför långtgående för styrelsen och dess ledamöter. Även reglernas borgenärsskyddande ändamål som sådant samt huruvida reglerna bidrar till uppfyllande av detta ändamål har ifrågasatts. Detta har exemplifierats med att reglerna dirigerar bolagsorganen till att följa en formell procedur (till en inte obetydlig kostnad) snarare än att styra bolagsorganen till att fokusera på det som är viktigt, nämligen att vidta adekvata åtgärder mot insolvens. Till detta kommer även att reglerna ansetts vara oförutsebara.

Rättstillämpning

I diverse avgöranden har Högsta domstolen begränsat omfattningen av styrelsens skyldigheter och ledamöternas medansvar. Som exempel på detta kan nämnas att en borgenär som känt till styrelsens ansvarsgrundande underlåtenhet inte kan göra gällande medansvar om borgenären inte förbehållit sig denna rätt. Det har ansetts att avgörandet skapat en tredje kategori av förutsättningar för medansvar, nämligen omständigheter hänförliga till borgenären. Tidigare har bedömningen skett endast i två led, först om det föreligger objektiva förutsättningar för ansvar och därefter huruvida styrelseledamoten varit försumlig eller ej. Det är inte särskilt svårt att se hur ett underkännande av medansvar på grund av förhållanden som hänför sig till borgenärerna strider mot regelverkets syfte att skydda just dessa.

I andra avgöranden har dock Högsta domstolen valt att inte begränsa medansvaret eller omfattningen av styrelsens skyldigheter. Exempelvis har ett beslut om att bevilja företagsrekonstruktion inte ansetts utgöra en slutpunkt för medansvarsperioden. Till skäl för avgörandet angav Högsta domstolen att gäldenärens rådighet över sin egendom formellt inte är inskränkt under en rekonstruktion, till skillnad från vad som gäller vid likvidation och konkurs. Vidare framhölls vikten av att det vid företagsrekonstruktion inte sker en sådan kontroll av aktiekapitaltäckningen som sker genom kapitalbristreglerna. I ett tidigare avgörande hade Högsta domstolen uttalat ansvarsperioden upphör i och med ett konkursbeslut, med hänvisning till att en sådan ordning är naturlig då ett konkursförfarande tillgodoser de intressen som motiverat kapitalbristreglerna.

Avslutande tankar

I somliga fall tycks alltså Högsta domstolen ha beaktat kritiken mot kapitalbristreglerna och i somliga fall inte, vid vilka man i stället följt lagtextens ordalydelse och uttalade ändamål. Med anledning av detta förefaller närmast två parallella regelverk uppstått, vilket får anses olyckligt. Dels finns det en uttrycklig lagtext med bakomliggande ändamål vilken rättstillämparen ibland följer, dels finns det prejudikat som går emot denna lagtext och dess ändamål. Härmed får rättsläget benämnas som oklart och den oförutsebarhet som kapitalbristreglerna kritiserats för gör sig alltjämt gällande.

I avsaknad av ny lagtext och nya avgöranden är reglerna tyvärr fortsatt tvetydiga och svårtillämpbara.