På skogsfronten intet nytt
Få kan ha undgått att skogen och dess klimatpåverkan diskuteras flitigt i medierna men hur är det med transaktioner avseende skogsmark?
2020 var nära ett rekordår för fastighetsinvesteringar med 619 genomförda transaktioner till ett sammanlagt värde av 209 miljarder kronor. Endast 2019 har varit starkare då fastigheter för 221 miljarder kronor omsattes. Priset på skogsmark är nu visserligen på ”all time high” men de stora portföljtransaktionerna ser vi inte mycket av. AMF köpte visserligen 90 procent av Bergvik Öst 2019 för ett underliggande bolagsvärde om 12,2 miljarder och i spåren av uppdelningen av Bergvik gjordes ett antal större transaktioner. Att AMF kommenterade affären genom att uppge att köpet skedde bland annat för att ”ett ovanligt stort skogsinnehav fanns till salu”, är dock ganska talande. Skogsfonden Silvestica förvärvade vidare 40 000 hektar från Norra skog i slutet av 2020 och det finns några till få exempel på större skogstransaktioner, men den samlade volymen står inte i paritet med fastighetstransaktioner i övrigt.
Att det inte sker fler transaktioner i en av Sveriges viktigaste näringar (69 procent av Sveriges yta består av skog) som kan erbjuda en stabil och trygg årlig avkastning (vilket just nu tycks vara extremt eftertraktat) kan vid första anblick tyckas märkligt. Jag ser dock två tydliga skäl till detta, det ena är att de privatägda skogsaktiebolagen (som äger 25 procent av Sveriges skogsmark) består av ett fåtal större bolag (SCA, Stora Enso och Holmen) och att dessa bolag sällan säljer skogsmark. En person från SCA utryckte det för mig som att vi säljer inte skog men vi kan tänka oss att byta, men om vi ska byta måste vi göra en väldig, väldigt bra affär. En sådan inställning bidrar inte till en hög transaktionsvolym. Det andra tydliga skälet är jordförvärvslagen.
Dagens jordförvärvslag från 1979 föregicks av bolagsförbudslagen från 1906 som förbjöd aktiebolag att köpa skogsmark i Norrland vilket år 1925 övergick till att gälla för hela Sverige. Väldigt förenklat innebär lagen att den i princip utestänger juridiska personer från att förvärva skogsmark som inte redan ägs i bolagsform (finns undantag) medan fysiska personer relativt fritt kan förvärva skogsmark. Enligt Jordbruksverket har lagen två huvudsyften, nämligen att för det första gynna sysselsättningen och boendet i glesbygder och för det andra att behålla balansen i markinnehav mellan fysiska personer och juridiska personer. Huruvida det första syftet uppfylls genom lagen kan, i min mening, starkt ifrågasättas medan den är mycket effektiv avseende det andra syftet.
Efter det att både förköpslagen och lagen om förvärv av hyresfastighet upphävdes 2010 finns idag väldigt lite debatt kring ett upphävande av jordförvärvslagen, trots att det rimligen borde vara kontroversiellt och ganska omodernt att utesluta vissa organisationer från att äga ett visst tillgångsslag. Jag ser inte heller att det finns något starkt stöd på landsbygden för ett avskaffande av jordförvärvslagen trots att lagstiftningen sannolikt kraftigt håller nere priserna på skogsmark (de få bolagsaffärer som görs tyder på ganska rejäla premier på skog som kan förvärvas av aktiebolag). Det rimliga, i mitt tycke, vore att se de norrländska skogsägarna utan stora privata förmögenheter ”tåga till staden” och kräva en avreglering, men sannolikheten för det tror jag just nu är låg.
Fram till dess att privata skogsägare fullt ut inser att jordförvärvslagen håller nere värdet på deras skogsmark tror jag att vi kommer ha status quo för en lång tid framöver, dvs. stora privata skogsbolag som håller på sin mark, få större transaktioner och begränsat antal nya privata aktörer, många små transaktioner mellan privatpersoner och ett fåtal bolagiseringar av skogsmark genom nyttjandet av de undantagsregler som finns i jordförvärvslagen. Jag anser dock att lagen är omodern och håller nere priserna för privata skogsägare, så jag hoppas jag har fel.
Mikael Laag
