Citat

Jag har många minnen av Beppe och jag kan återuppleva bilden av honom när han vid något party hittade en gitarr och med stor inlevelse spelade och sjöng Sweet Lorainne. Han hade nog gärna velat vara sångaren framför orkestern.
Svante Thuresson
När man tänker på planeten och framtiden öppnar det sig ett slukhål i själen. Hur ska man reagera på det? Medan tonåringar över hela världen skolstrejkar och politiken mest tuffar på som vanligt, begraver vi naturen på scen. Föreställningen vill skapa ett rum för att få sörja. Vi människor känner massa saker inför skogen, framtiden, klimatet, vintern och världen. Nationalparken vill samla dessa enorma frågor i en föreställning där vi tillåts både skratta och gråta. Vi utlovar ingen lindring av klimatångesten, men däremot att ta samtiden på djupaste allvar utan att låta bli att skämta.
Sara Parkman, Samantha Ohlanders, Hampus Norén och Jonas Gren.
Det finns många fördomar kring manlig vänskap och dessa fördomar bottnar också i någon form av sanning. Män blir ofta vänner kring ett gemensamt intresse, man hittar anledningar till att umgås. Män som har en emotionell relation med varandra är fortfarande mot normen om hur män umgås.
Victor Molino Sanchez, regissör.
Det har varit fantastiskt att få ta del av de närmare 70 inspirerande och angelägna ansökningar som kom in via vårt open call. Att produktionsresidens får ta plats här i produktionshuset Riksteatern i Hallunda är en del av Riksteaterns uppdrag att stödja fria koreografers möjlighet att färdigställa sina produktioner. Nytt för i år är att antalet produktionsresidens utökats till fem stycken.
Helena Ringvold, producent.
Dancehall är speciellt därför att det är en dansstil som tillåter väldigt mycket expressivitet känslomässigt. Det har blivit en populär stil framförallt för unga tjejer, därför att det finns en möjlighet att uttrycka aggressivitet i dansen, något som man som tjej vanligtvis inte får uttrycka. Och då menar jag en positiv aggressivitet, att få ta en tydlig plats i rummet.
Rut Roos, koreograf
Skärningspunkten mellan kön och etnicitet är så komplex och denna produktion synliggör den obevekliga rasismen – ibland riktad rakt i ansiktet, ibland mer som en känsla.
Josette Bushell-Mingo, regissör.
Jag ser föreställningen som en kommentar till den historieskrivning där folkdans och folkmusik används om ett politiskt slagträ i frågan om svenskhet och nationalism. En tradition är aldrig statisk, den förändras över tid och i mötet mellan människor. Och den bryr sig inte om landsgränser. Polskan är ett bra exempel, det är en dansform som ofta omtalas som något av det svenskaste som finns men egentligen har den sina rötter från Polen.
Anna Öberg, koreograf.
Trots att Kafka skrev novellen i början av 1900-talet är berättelsen häpnadsväckande aktuell.
Carl Knif, koreograf och regissör.
Tanken är att residensperioden ska ge konstnärer möjligheter att kunna förverkliga sin idé och produktion och få ta del av Riksteaterns produktionshus i Hallunda.
Helena Ringvold, producent
Att kämpa mot orättvisorna är en fråga som tyvärr är ständigt aktuell. Men Don Quijote är mer än så. Den handlar om rätten att definiera sig själv på egna villkor oavsett vad andra säger. Att följa sina drömmar och ha en stark tro på den egna förmågan om att kunna förändra världen. Don Quijote talar fortfarande till oss.
Helen Al-Janabi och Isa Aouifia, regissörer.
Björn Runge, regissör.
För mig handlar den här uppsättningen om medkänsla och försoning.
Vi på Riksteatern är mycket stolta att kunna erbjuda Ett Dockhem 2 till vår publik. Det är en uppsättning som präglas av elegans, humör, starka känslor och intelligens där Helena Bergström och Marie Göranzon skapar magi. En dunderbra skådespelarfest helt enkelt.
Dritëro Kasapi, Riksteaterns teaterchef
Riksteatern lyckas kombinera det nationella uppdraget, det ideella engagemanget och ett mångfaldsperspektiv. Med alla engagerade föreningar och kunniga medarbetare är Riksteatern en fantastisk folkrörelse som jag ser fram emot vara med och utveckla vidare.
Maureen Hoppers
Föreställningen handlar om vår brist på fascination för elektricitet. Egentligen, vår brist på fascination för allt magiskt som omger oss, men eftersom jag de senaste åren upparbetat en speciell kärlek till el, så är det denna förälskelse som tar sig uttryck i Thunderstruck, säger koreografen Stina Nyberg.
Stina Nyberg
Det ska bli så jävla kul att dra ut på turné igen! Nu undrar säkert många vad vår nya föreställning De redan frälsta handlar om? Ja det undrar vi också… vi skriver på den just nu faktiskt! Men det vi kan säga är att det kommer bli roligare än att äta popcorn och komma samtidigt!
Bianca och Tiffany Kronlöf, Thom Gisslén och Astrid Menasanch Tobieson.
Jag är stolt över att Riksteatern är med som samproducent för ett nytt stort verk av Cristina Caprioli. Det var ett självklart val för mig som danschef på Riksteatern eftersom Cristina Caprioli är en av de mest intressanta koreografer vi har i Sverige. Jag ser fram emot Riksteaterturnén i höst.
Mia Larsson, danschef på Riksteatern.
Fäboland har blivit vårt barn som flyttade hemifrån i julas. Men nu får vi tillbaka henne hem på lite vårbesök och det känns ljuvligt att få hänga igen. Hon är rolig, smart och vacker. Vi är mycket stolta föräldrar!
Sara Parkman och Samantha Ohlanders
Man har tagit friheten från de här kollegorna, de har förnedrats och i en del fall torterats. Men det finns en sak som ingen har kunnat beröva dem – rätten att bestämma vem man är. Och de har fortsatt att skriva, fortsatt rapportera och på så sätt behållit sin frihet även i fångenskapen.
Martin Schibbye.
Som bög uppvuxen i en liten by i Jämtland var det bara att flyta med. Ingen förväntade sig att jag skulle stanna. Men vem skapade egentligen bilden i mig om att jag så omöjligt kunde ha ett fortsatt gott liv där? Att jag, om jag stannade, skulle hamna utanför den del av verkligheten som spelar roll? Hur hade mitt liv idag sett ut om jag inte tagit det där tåget till Stockholm? Hur ser det ut för dem som gör och gjort andra val?
Joakim Rindå, regissör
Stackars små barn som aldrig får gå på kickoff och bli lite taggade inför arbetet. Det här är ett kraftfullt slag för kunskapen! Lär er allt möjligt, barn, om flugor, stjärnor och kattens nos! Och gör det med en sång!
Ulf Nilsson och Lotta Olsson, författare.
När föreställningen börjar ger vi 39 repliker och 5 roller till publiken. Vi behöver dem, och vi behöver humor för att kunna berätta vår historia och belysa det tabubelagda ämnet självmord. Det handlar om mod och förtroende. Det handlar om att våga prata om psykisk ohälsa och om vad som händer när någon i vår närhet inte orkar leva längre. Men det handlar också om konstnärligt mod och förtroende, Allt som är värt, är en föreställning som händer i nuet och på så sätt manifesterar vikten av att vi är öppna för varandra. Vi vågar, vågar ni?
Isak Hjelmskog, regissör.
Michael Cocke, regissör.
Shakespeares sista pjäs berättar om människans förmåga att omvärdera och tänka om. Den visar att det är möjligt att se nya perspektiv; att förlåta och försonas. Det är svårt, mycket svårt, men det går. I en tid då vi matas av undergångsbilder vill vi med Shakespeares vackra kärleksfulla text berätta att lyckliga slut är möjliga.
Det känns fantastiskt kul att vi har spelat Fäboland runt om i hela Sverige, från Boden i norr till Smedstorp i syd och nu få spela på Scenkonstbiennalen. Det visar att föreställningen berör såväl byalagsgubbar, hembygdstanter, storstadsfolk och kulturfrälsta. Fäboland har en stor bredd och behövs, och det är detta ett bevis på.
Sara Parkman och Samantha Ohlanders.
Carl Johan Karlson, regissör.
Jag sträckläste pjäsen och kände för första gången att detta var en pjäs som med sådan respekt, humor och träffsäkerhet skildrade den oro och ängslan som fanns i min egen familj i slutet av månaden när räkningarna skulle betalas och man letade efter de röda prislapparna i mataffären.
Nina -a story about me and Nina Simone handlar om resan från förtryck till frihet, en resa som fortfarande efter alla dessa år inte är över. Jag kom till en punkt i mitt liv där det dödliga våldet mot svarta män och kvinnor, den öppet rasistiska och främlingsfientliga retoriken i samhället, hos regeringar och andra viktiga institutioner fick mig att ställa frågan- hur långt måste vi gå för att verkligen få vår frihet? Och det var just Nina Simone som jag kände samhörighet med, inte Billie Holiday, inte Sarah Vaughan, inte Aretha Franklin utan Nina. Jag kunde identifiera mig i Ninas röst, hennes smärta, hennes konstnärliga mod och i att vara svart kvinna i medborgarrättsrörelsen.
Josette Bushell-Mingo, skådespelare.
Medan klockan tickar är ett led i en långsiktig ambition från Riksteaterns sida att undersöka människans relation till naturen och de existentiella perspektiv som öppnar sig när vi exponeras för vår förlorade kontakt med naturen och vårt brustna ansvar. Projektet visar också på det nya, spännande fält som öppnar sig när konsten och vetenskapen utbyter erfarenheter och perspektiv kring de här frågorna.
Måns Lagerlöf, teaterchef på Riksteatern
Dålig potatisskörd har genom historien fått människor att fly och bryta ny mark. När jag var liten trodde jag att klyftpotatis hette flyktpotatis. Att vrida på det ordet har varit som en trampolin in i texterna. Verklighetsflykt, flykt från ohållbara familjesituationer och relationer, flykt mellan nationer – alla sorters flykt, små och stora, kommer löpa som en rosa tråd genom låtar och monologer.
Emil Jensen
Det är en ära att få vara den första döva person som blir verksamhetsledare hos Tyst teater. Min vision är att utveckla och stärka Tyst Teater med sin unika kunskap om dövkultur och teckenspråk så att den förgyller mångfalden i samhället.
Mindy Drapsa
Nina -a story about me and Nina Simone handlar om resan från förtryck till frihet, en resa som fortfarande efter alla dessa år inte är över. Jag kom till en punkt i mitt liv där det dödliga våldet mot svarta män och kvinnor, den öppet rasistiska och främlingsfientliga retoriken i samhället, hos regeringar och andra viktiga institutioner fick mig att ställa frågan- hur långt måste vi gå för att verkligen få vår frihet?
Josette Bushell-Mingo, skådespelare
Jag kände igen mig i den kreativa vrede som Nina Simones konst präglades av och som jag upplever också är en del av Josettes konstnärskap. Det var ett privilegium att musikaliskt och sceniskt mejsla fram denna dialog mellan två tider, två konstnärer och två kvinnor.
Dritëro Kasapi, regissör.
Jag är så glad att den här föreställningen ska på turné med Riksteatern, att barnen och Mozarts odödliga musik får möta publiken utanför Stockholm. I och med turnén får barnens tankar komma ut och flyga och möta publik över hela Sverige.
Mellika Melouani Melani, konstnärlig chef på Folkoperan
Jag upplever att vi är så otroligt otränade och rädda för sorg. När jag var ung dog min mormor och jag hade så många frågor. Var är mormor nu? Vad händer efter döden? Varför känner jag som jag gör? Men jag bara stod där i mitten och upplevde hur min familj undvek att prata med oss unga och istället pratade om arv, dödsbon och smörgåstårta till begravningen. Jag tycker att det är viktigt att låta barn få uppleva historier om sorg och här har teatern unika möjligheter.
Carl Johan Karlson, regissör.
Att berätta om Bert Karlssons väg från dansbandskung till
dramatikern Gertrud Larsson
Emil Jensen
Dålig potatisskörd har genom historien fått människor att fly och bryta ny mark. När jag var liten trodde jag att klyftpotatis hette flyktpotatis. Att vrida på det ordet har varit som en trampolin in i texterna. Verklighetsflykt, flykt från ohållbara familjesituationer och relationer, flykt mellan nationer – alla sorters flykt, små och stora, kommer löpa som en rosa tråd genom låtar och monologer.
Det är utmanande som man att konfrontera sig själv med frågor kring sin egen manlighet. Unga män behöver få se sin problematik uttalad och gestaltad, det hoppas jag att vi lyckas med i Gråter stora killar?
Charlie Åström, regissör.
Gruvor och prospekteringar påverkar miljö och människor på sätt som få av oss vet om. Dessutom sätter gruvor fokus på frågor om landsbygd och arbete. För mig har arbetet med pjäsen varit en upptäcktsresa, inte minst i mötet med samiska rättighetsperspektiv
dramatikern Anders Duus
Fäboden blev kuppad av ett nationalromantiskt projekt under början av nittonhundratalet och används ofta som en svensk ursymbol; trinda fäbodkullor med blonda flätor. Att röra runt i berättelsen om fäboden är ett bra sätt att störa berättelsen om Sverige och svenskheten.
Sara Parkman och Samantha Ohlanders, musiker.
Jag träffade Sara några gånger och spelade musik för henne, eftersom min familj känner hennes familj, så min ingång i detta projekt hade en personlig inspirerande laddning. Tjärdalen blev mitt första möte med Saras författarskap.
Jonas Svennem, musiker
Sara Lidman brukar med rätta beskrivas som en av de stora språkkonstnärerna inom svensk litteratur. Det har varit tacksamt att arbeta med hennes texter för att det finns så ofantligt mycket att jobba med. Hennes blick på skrivandet, på byn som världens centrum, på kampen för rättvisa och balansen mellan kärlek, allvar och lättsamhet i skildrandet av mänskliga relationer är väldigt inspirerande.
Carl Åkerlund
Det blir en glad, musikalisk resa med sång, musik, hav, längtan och drömmar. Kända melodier, människoöden och nutidshistoria. Svenska Amerika Linien var ju en del av det moderna Sverige på den tiden. En stolthet. En flytande epok på Atlanten
estradören Mattias Enn
Jag läste Tjärdalen när jag var i 20-årsåldern. Med sin motsträvighet stannade boken och berättelsen kvar hos mig. Sedan, för två år sedan, kom jag att tänka på den i relation till några omvärldshändelser och riksdagsvalet 2014, där jag upplevde att frågor om villkoren för hur vi ska leva tillsammans i samhället, i världen, blev tydligare än på länge. Vem ska lämnas utanför? Vem ska inkluderas? Vem vill vi skylla allt på? Vilket är vårt ansvar?
Carolina Frände, regissör
De omöjliga möjligheternas hus lyfter fram berättelsen, aktörerna och oss i publiken på ett sätt där vi blir medskapande och involverade. Det är situationer mellan de vuxna karaktärerna som skapar komik och igenkänning för den unga publiken. Och det är spänningen i berättelsen som får oss alla att undra hur det ska gå.
Bengt Andersson, konstnärlig ledare för Barn & Unga på Riksteatern
I Trans[e]ición utforskar vi transtekniker från ceremoniella kubanska traditioner och mixar det med klubbvärldens repetitiva beats för att komma i kontakt med något som är större än oss själva. Att skapa andrum, en tillåtande miljö som ger hopp om frihet
koreograf Lisa Janbell
Oförhappandes är ingen föreställning. Däremot blir det en föreställning. Lite beroende av var vi är och vad som har hänt. Lite lokalt, lite dagsaktuellt och en massa låtar. Helt oförhappandes.
Komikern Ronny Eriksson
– I höstens repertoar vill vi på allvar utmana den urbana normen och låta berättelser sprungna ur landsbygdens erfarenheter ta plats på landets scener. Det är berättelser om utmaningar och om sammanhållning och om den lilla platsen som metafor för de stora frågorna, skildrat med en stor portion humor och mycket musik.
Måns Lagerlöf, teaterchef Riksteatern
Min utgångspunkt i det är arbetet var riksdagsvalet 2014.
Nora Nilsson
Emmi Jurkka
Jag drivs av lusten att se att alla har riktigt, riktigt roligt
Det är snyggt, det är effektivt(...) Klungan är fortfarande ohotat som ett humoristiskt unikum i svensk scenkonst.
Västerbottens-Kuriren
Den där nyfikenheten som gör Klungan så bra finns där i nya föreställningen.
Folkbladet
Jag minns tydligt att de vuxna sorterade oss barn på helt andra premisser än vad vi själva gjorde, de såg inte lojaliteten och den gemensamma humorn. Vi vuxna är generellt väldigt snabba att döma, och vi tänker inte så ofta på vem som får skulden, vem som faller hårdast och vad det sätter för spår.
Anders Duus, dramatiker