Finlandssvenskar bör inte erkännas som nationell minoritet i Sverige enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

Utredningen om en stärkt minoritetspolitik har idag överlämnat sitt slutbetänkande Nästa steg? Del 2. Förslag för en stärkt minoritetspolitik (SOU 2017:88) till kulturminister Alice Bah Kuhnke. I juni överlämnades delbetänkandet Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik (SOU 2017:60). I samband med det gav regeringen utredningen i uppdrag att överväga om Sverige bör erkänna finlandssvenskar som nationell minoritet. Utredningstiden förlängdes, vilket även innebar att utredningen kunde arbeta vidare med andra minoritetspolitiska frågor. Utredningen har nu avslutat uppdraget genom slutbetänkandet.

Sverige bör inte erkänna finlandssvenskar som nationell minoritet

Utredningen bedömer inte att finlandssvenskar bör erkännas som nationell minoritet i Sverige enligt ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Finlandssvenskar uppfyller visserligen tre av de fyra kriterier som Sverige tillämpar för ett sådant erkännande:

1.      Finlandssvenskar utgör en grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i sam­hället.

2.      Den finlandssvenska kulturen i dag är så präglad av sin utveckling i Finland att den numera väsentligen skiljer sig från den svenska majoritetskulturen.

3.      Såväl enskilda finlandssvenskar som gruppen har en vilja och strävan att behålla sin identitet.

Däremot anser inte utredningen att finlandssvenskar i Sverige uppfyller det fjärde och i detta sammanhang avgörande kriteriet att ha sådana långvariga och historiska band med Sverige som krävs - en grupp vars kultur ska ha funnits i Sverige före sekelskiftet 1800/1900 och som då väsentligen ska ha skiljt sig från en svensk majoritetskultur.

Visser­ligen fanns, i det område som i dag utgör Sverige, redan före sekelskiftet svensktalande personer med rötter på den östra sidan Östersjön. Men förekomsten av en finlandssvensk kultur och identitet är något som snarast vuxit fram sedan sekelskiftet i Finland. Det går inte att före dess belägga närvaron av en sådan kultur i Sverige som är väsentligt annorlunda i för­hållande till en tänkt majoritets­svensk kultur.  

Även om finlandssvenskar inte bör erkännas som nationell minoritet konstaterar utredningen att de är en del av den svenskspråkiga kultursfären, och det borde i högre grad avspeglas i skolans historie­undervisning. Dessutom borde finlandssvensk kultur i högre utsträckning kunna ges utrymme inom det ordinarie svenskspråkiga public service-utbudet. Därtill bedömer utredningen att samråd på nationell myndighetsnivå med företrädare för finlands­sven­skar bör kunna äga rum, om än inte inom ramen för den nationella minoritetspolitiken.

Det är möjligt att utvidga Sveriges internationella åtaganden avseende minoritetsspråk

Utredningen har haft i uppdrag att se över om Sverige bör förändra sina folkrättsliga åtaganden i förhållande till de nationella minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska enligt del III i den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk (språkstadgan). Utredningen bedömer att Sverige kan utöka åtagandena på flera punkter. I uppdraget har inte ingått att överväga förändringar i förhållande till jiddisch och romani chib, vilka i dag inte omfattas av del III.

Utredningen anser bl.a. att Sverige bör kunna tillämpa åtaganden på en högre nivå i förhållande till förskola, grund- och gymnasieskola samt högre utbildning. För förskola samt grund- och gymnasieskola innebär ett utökat åtagande, jämfört med det nuvarande, att inga krav på efterfrågan från ett minsta antal barn eller elever kan ställas upp. I fråga om högre utbildning innebär det att Sverige inte kan använda svagare styrmedel än de nuvarande. På så sätt säkerställs språkens ställning.

Utredningen föreslår även att de nationella minoriteternas och minoritetsspråkens perspektiv ska beaktas inom Granskningsnämnden för radio och tv samt styrelsen för förvaltningsstiftelsen för public-service media. Därtill föreslår utredningen att de nationella minoritetsspråken och den kultur som är förknippad med dem synliggörs i den bild av Sverige som förmedlas till omvärlden, främst genom Svenska institutets verksamhet. Sverige bör i dessa två sammanhang dock även inkludera jiddisch och romani chib samt judisk och romsk kultur.

Utredningen föreslår också att blanketter och andra förvaltningstexter i rimlig utsträckning ska tillhandahållas på finska, meänkieli och samiska hos vissa myndigheter, liksom väsentlig konsumentinformation på språken hos Konsumentverket. 

Behovet av förbättrade beslutsunderlag

Sverige har av principiella skäl valt att inte använda sig av datainsam­lings­metoder som bygger på registrering av enskildas etnicitet eller språk, eller insamling av statistik om befolkningens samman­sätt­ning i sådana hänseenden, även om det skulle ske frivilligt. Utredningen konstaterar att någon form av statistik som går att följa över tid är nödvändig, om det ska vara möjligt att mäta framsteg eller bakslag för minoritetspolitiken, att göra upp­följningar och att vidta rätt åtgärder. Samtidigt konstaterar utredningen att det är svårt att åstadkomma sådan statistik med konventionella metoder, mot bakgrund av Sveriges inställning till datainsamling på området.  

Utredningen föreslår att regeringen ger Sametinget genom Samiskt språkcentrum i uppdrag att komplettera dess lägesrapporter om det samiska språket med indikatorer, baserade på annat än personuppgifter, vilka möjliggör jämförelser över tid. Om språkcentrum eller liknande funktioner inrättas för andra minoritetsspråk, vilket föreslås i utredningens delbetänkande, bör motsvarande uppdrag lämnas avseende dem. Utredningen föreslår även att Skolverket ges i uppdrag att utreda möjligheten att utveckla statistik avseende förskola på de nationella minoritetsspråken, samt att se över inhämtandet av statistik avseende modersmålsundervisning i grund- och gymnasieskolan.

Andra frågor som regeringen bör uppmärksamma

Utredningen har haft ett brett mandat att se över minoritetspolitiken och tar mot den bakgrunden upp ytterligare ett antal frågor som regeringen bör uppmärksamma.

• Riksarkivet bör ges ett tydligt uppdrag att inkludera de nationella minoriteterna och deras immateriella kulturarv i sitt uppdrag liksom i samarbete med Institutet för språk och folkminnen.
• Åtgärder bör vidtas för att se till att de nationella minoriteternas intressen tydligare beaktas inom ramen för statliga utredningar initierade av och inom regeringskansliet.
• Post- och telestyrelsen bör tillse att användning av fastställda ortnamn på finska, meänkieli eller samiska inte hindras vid postdistribution.
• Regeringen bör se över formerna för det nordiska samarbetet på främst statlig nivå kring nationella minoriteter och minoritetsspråk för att finna gemensamma nordiska lösningar över landgränserna.
• Kravet på myndigheter att samråda med de nationella minoriteterna omfattar även organisations- eller verksamhetsfrågor, om dessa kan få betydelse för minoriteternas rättigheter.
• Samer är ett urfolk i Sverige. Däremot har om frågan det kan finnas ytterligare urfolk i Sverige hittills inte prövats.
• Urfolkspolitik och minoritetspolitik bör hållas isär. Att koppla frågor rörande urfolk till minoritetspolitiken eller minoritetslagen kan medföra en olycklig sammanblandning av två olika politikområden.

Ta del av utredningen i sin helhet på regeringen.se

Kontakt

Lennart Rohdin, särskild utredare

lennart.rohdin@regeringskansliet.se

070-2913339