Kommunaliseringen av skolan blev ett misslyckande

Det skriver regeringens särskilde utredare Leif Lewin i sitt betänkande Staten får inte abdikera – om kommunaliseringen av den svenska skolan (SOU 2014:5) som i dag överlämnas till utbildningsminister Jan Björklund. 

Syftet med kommunaliseringen 1991 var att effektivisera och höja kvaliteten i skolan. Förbättringar skulle åstadkommas genom att många beslut om skolans vardagsarbete decentraliserades till kommuner, rektorer och lärare.

Kommunaliseringen av skolan blev i stora delar ett misslyckande, som under de senaste dryga 20 åren bidragit till försämrade studieresultat och minskad likvärdighet samt sänkt statusen för läraryrket. Kommunerna, rektorerna och lärarna fick endast kort tid på sig att förbereda sig på sin nya uppgift att själva organisera skolverksamheten samt uttolka och operationalisera målen för skolan. I många kommuner saknades också kunskap om hur den nya decentraliserade styrmodellen var tänkt att fungera.

Trots de genomgripande förändringarna av skolan gav staten under större delen av 1990-talet inte tillräckligt stöd till kommunerna, rektorerna och lärarna i deras arbete med att axla sitt nya ansvar. Förändringarna medförde svårigheter för kommunerna att organisera och fördela resurser till skolan samt att följa upp resultaten. För rektorer och lärare uppstod svårigheter att operationalisera läroplanens mål och att bedöma elevernas kunskaper. Den lärarledda undervisningen minskade också i många kommuner.

Mål- och resultatstyrningen av skolan har i praktiken visat sig vara mer resurskrävande än man tänkte sig, bland annat genom de krav som staten satt upp för vilka studieresultat eleverna ska uppnå. Detta har höjt kraven på kommunerna i egenskap av huvudmän och lett till att rektorernas och lärarnas arbetsbelastning ökat kraftigt.

Staten och kommunerna bär ett delat ansvar för läraryrkets sjunkande status. I samband med kommunaliseringen mjukades reglerna upp om vem som fick anställas som lärare, vilket gjorde det enklare för kommunerna att anställa obehöriga lärare. Kommunerna har i egenskap av arbetsgivare ett ansvar för lärarnas dåliga löneutveckling som bidragit till yrkets minskade attraktivitet. Staten bär delvis ansvaret för att lärarnas arbetsbelastning ökat efter kommunaliseringen.

I många kommuner finns fortfarande problem med ledningen av skolan. Under senare år har staten ökat sin styrning av skolan och vidtagit ett antal åtgärder för att komma till rätta med de problem som följt i spåren av kommunaliseringen.

– Forskningen visar att lärarna är skolans viktigaste resurs, säger Leif Lewin. Viktigast är att, oberoende av huvudmannaskap, framtidens skola utformas från denna insikt. Ingenting är så angeläget som att ge lärarna goda förutsättningar för undervisningen och mötet med eleverna.

Huruvida staten även ska återta huvudmannaskapet för de kommunala skolorna ingår inte utredningens uppdrag att uttala sig om.

– Men i skolans värld får staten, oavsett huvudmannaskapet, inte abdikera från sitt ansvar, framhåller Leif Lewin.

Kontakt
Leif Lewin
Särskild   utredare
018-471 34 12

Liv Hammargren
Huvudsekreterare
072-566 55 92