Komplicerat att införa pant på småelektronik – andra åtgärder mer effektiva

Regeringen tillsatte i juni 2020 en utredning om pant på småelektronik. Utredningens uppdrag har varit att ta fram förslag på pantsystem för småelektronik. I utredningen ingick också att presentera alternativa lösningar om utredaren fann att dessa var mer effektiva. Bakgrunden till utredningen är en oro för låga insamlingsnivåer för återvinning av småelektronik.

Utredningen har undersökt två olika utformningar av pant för småelektronik. En traditionell pant där panten som betalas vid köp av en pro­dukt och återfås när samma produkt lämnas in som avfall. För att det ska fungera krävs att produkterna för vilka pant betalats är möj­liga att  identifiera. Utredningen har inte hittat någon lösning för identifiering som är praktiskt genomförbar. En traditionell pant skulle inte ha någon effekt på de produkter som redan är upplagrade eftersom någon pant inte betalades när de köptes. Med tanke på elektronikprodukters långa livslängd skulle det därför dröja flera år innan en pant börjar få effekt på insamlingen.

Med anledning av svårigheterna som är förknippade med en tradi­tionell pant har utredningen också utrett en variant  med pantbevis. Lösningen frikopplar panten från den enskilda produkten och kräver därför inte att produkten går att identifiera. En pant erläggs vid köp och konsumenten får ett pantbevis. Pantbeviset ger rätt till åter­betalning av panten mot att en produkt, motsvarande den som pant betalades in för och som är avfall, lämnas för återvinning. Denna lösning skulle innebära att redan upplagrade produkter som är avfall kan lämnas in för att få tillbaka panten.

Det finns flera aspekter som gör en pant komplicerad att införa: Produkterna har relativt lång livslängd. Konsumtionen sker i stor utsträckning genom distansförsäljning. Det finns affärsmodeller där produkter hyrs ut istället för att säljas. Produkterna byts i stor utsträckning ut innan de blir avfall och produkterna återanvänds både kommersiellt, ideellt och direkt mellan privatpersoner. Detta innebär att ett pantsystem med pantbevis kräver att komplexa system utvecklas.

Utredningens bedömning är att det inledningsvis vore klokt att begränsa ett eventuellt pantsystem till att omfatta mobiltelefoner. Begränsningen uppmärksammar en av nackdelarna med ett pantystem då det innebär en reglering och administration för varje enskild produkt. En så hög pant som skulle krävas för att skapa en riktigt kraftfull drivkraft riskerar att konkurrera med marknaden för återanvändning.

Samtidigt som denna utredning pågått utreder EU möjligheten att införa pantsystem för elektronik. Det finns därför anledning att avvakta för att inte riskera att införa ett administrativt komplicerat pantsystem endast för Sverige.

Utredningen gör bedömningen att ett pantsystem, även i form av ett pantbevis, skulle innebära betydande kostnader till en begränsad nytta. Utredningen konstaterar också att konsumenter framhåller andra åtgärder som avgörande för att de i högre utsträckning ska lämna elavfall för återvinning. Bland annat finns en betydande oro för hur personlig information som är lagrad på exempelvis en mobiltelefon hanteras vid återvinning.

Utredningen föreslår därför istället en utveckling av det nuvarande producentansvaret för elutrustning. Utredningen har visat att det finns en stor mängd småelektronik som inte längre används, men som sparas i hushållen. I hushållen finns exempelvis ca 20–25 miljoner mobiltelefoner som inte används. Det uppseendeväckande är att ca 10 miljoner av dessa fortfarande fungerar. Varje mobiltelefon som återanvänds kan minska klimatutsläppen med motsvarande 55 kg koldioxid. ”Elektronik är inte som förpackningar en förbrukningsvara som ska återvinnas så snabbt som möjligt. För elektronik är det mer avgörande att förlänga användningstiden” säger utredaren Gunnar Fredriksson.

Utredningen föreslår att den som driver ett insamlingssystem ska se till att insamlingen sker på ett sådant sätt som möjliggör förberedelse för återanvändning.  Avfallsförebyggande och återanvändning ska främjas. Utredningen föreslår därför också att producenterna ska verka för att användare av elutrustning har goda möjligheter att återanvända produkter. Idag anger många att ”lämna till återvinningen” är alternativet även när man vill göra sig av med produkter som fungerar. Återanvändning upplevs som krångligt och osäkert.

Utredningen föreslår även att producenterna får ett ansvar för att informera om hur lokalt lagrad personlig information kan raderas. De som driver ett insamlingsystem som har tillstånd får ett ansvar för att informera om insamling av elavfall. Utredningen vill också att producenterna när så är lämpligt ska använda belönande incitament för att öka insamlingen. Utredningen menar också att det kan behövas ökad service i insamlingen i form av ökad butiksinsamling och mer fastighetsnära insamling men att detta är något som kan tas upp vid Naturvårdsverkets prövning av insamlingssystemen.

För mer information, kontakta:

Gunnar Fredriksson
Utredare
070-576 88 75