Pandemidagar på en IVA fångade genom en kameralins
Råa, verkliga och brutala bilder i svartvitt, som visar vårdpersonal ge allt för att rädda liv under en pandemi. Detta är Dana Yamini och hans medarbetares arv till eftervärlden.
Som specialistsjuksköterska i mer än 30 år har Dana Yamini varit med om både katastrofer och tragedier på intensivvårdsavdelningen (IVA). Men de svårigheter som covid-19 inneburit tycker han inte går att jämföra med något annat.
– När jag kom till arbetet en av de första traumatiska dagarna kunde jag nästan inte ta mig igenom de trånga korridorerna. Jag passerade en avdelning med tio personer som bar masker och skyddsutrustning när de försökte återuppliva en patient. När jag kom fram till IVAn insåg jag att antalet patienter hade utökats från tolv till fyrtio över en natt.
Dana tittade tillbaka ut i korridoren – allt han kunde se var massor av huvuden överallt. Han fick en stark känsla av att detta var något han skulle komma att minnas för resten av livet, så han tog fram sin mobiltelefon och tog ett foto för att dokumentera kaoset.
– Idén föddes redan i det ögonblicket. Jag hade fotograferat under många år och är utbildad vid New York Institute of Photography, och jag fick en omedelbar känsla av att detta var något unikt, något som skulle komma att påverka oss under resten av våra liv. Jag ville fånga vår tids historia.
Med godkännande från sin arbetsgivare började Dana dokumentera den nya verkligheten på Södersjukhuset i Stockholm där han och hans kollegor kämpade med att hantera pandemin.
– Aldrig förut hade vi sett något liknande. I början – även om vi kunde göra vissa antaganden – visste vi inte vad som väntade. Tillståndet för en patient med COVID-19 kan ändras från stabilt till livshotande på bara några sekunder. Vi vågade inte vända oss om.
Dana började studera krigsfotografi på egen hand och fann paralleller. I någon mening befann sig han och hans kollegor i krig mot det nya, farliga viruset som lämnade död och förstörelse runt omkring dem.
De arbetade långa skift, och Dana kom till arbetet tidigare och gick hem senare än han annars skulle ha gjort för att få mer tid med kameran.
– Folk kallade på mig när det uppstod situationer som de ansåg borde vara viktiga att dokumentera. Det var hektiskt att städa upp, byta utrustning och avdelningar fram och tillbaka, liksom att vara både sjuksköterska och fotograf. Men jag tvekade inte, vårdpersonal runt om i världen gör enorma ansträngningar, större än någonsin tidigare under vår livstid och detta får inte glömmas.
Resultatet av Danas arbete har mynnat ut i ett album och en bok som består av svartvita bilder.
– Genom att undvika färg vill jag avlägsna all potentiell skönhet. Bilderna är råa och brutala och visar verkligheten. Vi är trötta och utmattade, och pandemin har lämnat många spår efter sig i form av psykiska problem. I den meningen hoppas jag också att bilderna kan fungera som en påminnelse om att vi befinner oss i det här tillsammans – vi är inte ensamma.
Dana kämpar liksom annan vårdpersonal runt om i världen under långa timmar vid frontlinjen under extrema förhållanden och fortsätter att göra det.
– Det här är inte över. Vi vet mer om COVID-19-patienterna idag än vi gjorde precis i början, men varje dag medför fortfarande nya utmaningar och insikter. Jag är glad över att vara med i arbetet med att rädda liv och jag kommer att fortsätta dokumentera den tid vi lever i – tillsammans kommer vi att fortsätta bygga på detta arv.
En av bilderna från Danas bok syns på omslaget till Getinges årsredovisning. 2020, ett år som förändrade livet så som vi hittills känt det.
