Exiltillvaro under andra världskriget främjade samarbete
Ett stort krig innebär att många olika aktörer behöver interagera, både på och utanför slagfältet. Under andra världskriget delade exilregeringar tillflyktsort på de brittiska öarna och den multilaterala miljön formade deras utrikespolitiska beslutsfattande genom nya möjliga partnerskap.
Andra världskrigets händelser ledde till en ökning av politisk representation i exil. År 1942 fanns det i London åtta regeringar som var och en påstod sig tala för det ockuperade Europa. Dessa regeringar kämpade för trovärdighet och handlingskraft medan de bedrev koalitionskrigföring från en annan plats.
En ny avhandling i historia visar de utmaningar och möjligheter som kom med det expanderande diplomatiska fältet under kriget. Doktoranden Pavol Jakubec använder i avhandlingen Norges kontakter med Tjeckoslovakien och Polen som utgångspunkt för sin analys.
– Det finns en stark tendens att se diplomati som ett instrument för att upprätthålla relationer mellan suveräna stater. Men exilregeringarna under andra världskriget inverterade det förhållandet. De använde diplomatiska ansträngningar för att bekräfta suveränitet och handlingskraft, säger historikern Pavol Jakubec.
– Trots påfrestande förhållanden upprätthöll de en stark närvaro i internationell politik.
Jakubec överger forskningstraditionen med åtskilda nationella narrativ i studier av exilregeringar i krig. Istället fokuserar han på internationella interaktioner mellan exilpolitiker, genom att gräva i norska, tjeckiska och brittiska arkiv, inklusive de med polskt ursprung.
Avhandlingen belyser bakgrunden för varje regering i den föreslagna trilaterala relationen mellan Norge, Tjeckoslovakien och Polen och hur kommunikationen dem emellan etablerades och utvecklades – men också hur dessa regeringar bidrog till globala agendor som mänskliga rättigheter som kom till uttryck under det framväxande FN:s paraply.
Två betydande och sammankopplade frågor utgjorde testfall för den potential som fysisk närhet och intensiv kommunikation kan ge för utrikespolitiskt beslutsfattande: Planerna för en europeisk efterkrigsreorganisation samt Sovjetunionens uppstigande som stormakt.
De nära kontakterna blev en tillgång
Den norska utrikespolitiska synen markerar en ny era av realpolitik i beslutsfattandet, särskilt under de sista stadierna av andra världskriget, menar Pavol Jakubec:
– Det var inte lätt för de europeiska exilregeringarna att integrera sig – trots allt kretsade deras handlingar främst kring att bevara sin egen stat. Samtidigt lärde representanterna känna varandra mycket bättre än någonsin tidigare. Som det norska fallet antyder var det en tillgång i beslutsfattandet även under de tidiga efterkrigsåren.
Att de små makternas exilregeringar kunde delta i förhandlingar om efterkrigstidens säkerhet och internationella organisation hjälpte dem att behålla internationell trovärdighet, att kringgå den asymmetri av makt som skilde dem från stormakterna och att manifestera förmåga för den inhemska publiken.
Avhandlingen Navigating Relationships in Exile: Norway, Czechoslovakia, Poland and Small State Diplomacy in Second World War London försvarades vid en disputation den 7 juni.
Kontakt:
Pavol Jakubec, tel.: +46 (0)72 90 39 727, e-post: pavol.jakubec@gu.se
Avhandlingen finns tillgänglig digitalt: https://hdl.handle.net/2077/80092
Johanna Hillgren
Kommunikatör, Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
Telefon: 076–618 10 68
E-post: johanna.hillgren@gu.se
Göteborgs universitet är ett av de stora i Europa med 53 800 studenter och 6 700 anställda. Verksamheten bedrivs av åtta fakulteter, till allra största del i centrala Göteborg. Utbildning och forskning har stor bredd och hög kvalitet – det vittnar sökandetryck och nobelpris om. www.gu.se. Följ oss på Twitter. Gilla oss på Facebook. Följ oss på Instagram.
