Debatt: Marknadskrafterna skapar egna hinder för bostadsbyggande
I den bostadspolitiska debatten saluförs här och var idén om att marknadskrafterna, om de bara släpps fria, kommer att lösa bostadsbristen. I sin strävan mot jämvikt förväntas utbud möta efterfrågan på hyresrätter och den perfekta bostadsmarknaden uppstå. Underförstått förväntas införandet av fri hyressättning leda till ett ökat byggande, men ett sådant resonemang faller tyvärr på premissens kullkastande.
Höjda hyror leder nämligen inte till fler bostäder och många av de huvudsakliga hindren för marknadens strävan mot jämvikt är marknaden själv. När priset på boende stiger, på grund av bostadsbristen, stiger nämligen även bygg- och markpriserna. De ökade vinstmarginaler som ska locka fler aktörer att öka utbudet motverkas alltså av högre produktionskostnader. Bostadsbolagens incitament att öka utbudet minskar, eller uteblir helt.
Stora byggföretag som bygger flerbostadshus är ofta rationella aktörer och favoriserar ingen specifik upplåtelseform. I korthet kan man säga att de bygger till den som betalar bäst. Här uppstår alltså en budgivningssituation mellan upplåtelseformerna bostadsrätt och hyresrätt.
Bostadsrättspriserna har, i synnerhet på grund av det låga ränteläget, dubblerats det senaste decenniet. För att byggföretagen inte bara ska bygga bostadsrätter måste alltså det bostadsbolag som behöver hyresrätter betala liknande priser. Detta trots att prisbildningen mellan dessa båda upplåtelseformer sker under helt olika förutsättningar.
I detta fall leder det till att hyran i nyproduktion dikteras av prisutvecklingen för en helt annan produkt, med helt andra förutsättningar. Samma fenomen går att applicera på markpriser, som utgör en betydande del av produktionskostnaden i våra större städer. Denna paradox skapas alltså av marknadskrafterna själva, marknaden skapar sina egna hinder.
I debatten används emellanåt ord som ”efterfrågan” och ”preferenser”. Det är problematiskt att prata om bostäder på det sättet, eftersom alla behöver ett hem. Rätten till bostad är stadgad såväl i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som i svensk grundlag. Behovet av en bostad kan inte rangordnas på samma sätt som andra varor och begreppet preferenser handlar om just rangordning.
Det är också viktigt att skilja mellan behov och efterfrågan. För att kunna efterfråga något krävs ekonomiska resurser. När skillnaden mellan hyresnivån och vad vanligt folk kan betala blir för stor får vi en situation med såväl bostadsbrist som tomma hyreslägenheter, samtidigt.
Den svenska modellen med förhandlade hyror lyckas hantera detta på ett bra sätt, genom att låta individen fortsatt uttrycka sina individuella preferenser för sitt hem samtidigt som hänsyn tas till att hemmet utgör ett viktigt fundament i en människas liv.
Marknadshyror, däremot, leder till högre hyror och rikare fastighetsägare. Inget annat.
Nicklas Emmoth, ordförande Hyresgästföreningen Kiruna
Gun Isaxon, ordförande Hyresgästföreningen Gällivare/Malmberget
Sören Lejon, ordförande Hyresgästföreningen Luleå
Harald Högström, ordförande Hyresgästföreningen Boden
Leif Morin, ordförande Hyresgästföreningen Piteå
Leif Hedvall, ordförande Hyresgästföreningen Norra Västerbotten
Kerstin Granberg Lundgren, ordförande Hyresgästföreningen Södra Västerbotten
Morgan Hoppman, ordförande Hyresgästföreningen Örnsköldsvik
Margareta Nordin, ordförande Hyresgästföreningen Ådalen
Lillemor Göranson, ordförande Hyresgästföreningen Sundsvall/Timrå
Anne-Christine Strömberg, ordförande Hyresgästföreningen Storsjöbygden
Elisabeth Ennefors, förhandlingschef Hyresgästföreningen Norrland
Taggar: