En välfärd som krackelerar - vi vill se en förändring
I början av mars 2003 klev jag in på allmännyttans kontor i Västerås. ”Hej! Jag har fått jobb här i staden och behöver någonstans att bo”, sa jag till kvinnan bakom luckan. Hon skrattade till lite och sa ”Ja, du är inte den enda!”. Jag fick veta att det kunde ta upp till tre år innan jag fick bostad. Jag ställde mig i bostadskö men lämnade Mimers kontor besviken och förvirrad. Det som skulle vara enkelt att fixa, det vill säga bostad, kändes plötsligt omöjligt.
Naivt? Kanske, men jag hade vuxit upp i allmännyttan i min hemkommun Tyresö. Min bild var att allmännyttan fanns till för alla och att man kunde få bostad inom rimlig tid, även om man kanske inte fick bo exakt där man helst ville.
Femton år senare läser jag om familjen Shabani som bor i Stenungsund. Två vuxna och tre barn bor i andrahand men mister snart kontraktet. Familjen vet nu inte var de ska ta vägen. De står i bostadskö i både Stenungsund och Vänersborg men deras kötid är alldeles för kort för att få en lägenhet. Läget är desperat.
Pappan i familjen, Fuad, har fått fysiska symtom av all stress. Han berättar att han pratat med Stenungsundshem som säger åt honom att fortsätta söka. ”Men det finns ju inga lägenheter”, säger han. Fuad säger att han älskar Sverige men att han inte förstår varför samhället gör så här. Vill de inte hjälpa hans familj?
Kanske är Fuad naiv, precis som jag. Eller så kanske både han och jag tycker att samhället helt enkelt ska leverera vissa saker. Kanske tycker både han och jag att Sverige är och ska vara en välfärdsstat som tryggar rätten till arbete, bostad och utbildning. Det står trots allt i grundlagen.
Jag läser Sveriges Stadsmissioners fattigdomsrapport från 2018 och inser att Sverige är på väg hundra år tillbaka i tiden. I rapporten beskriver Stadsmissionerna ett förändrat uppdrag. Från att hantera människor på samhällets ytterkant, ofta med grava missbruksproblem, får man nu hantera pensionärer som inte har råd med mat. Eller barnfamiljer som blivit vräkta för att de inte kan betala hyran. Det som det offentliga tidigare tog hand om överlåts nu mer och mer till civilsamhället.
När jag diskuterar fattigdom, bostadsbrist och de skyhöga priserna för nyproducerade bostäder med människor brukar jag alltid framhäva det politiska ansvaret. Jag gör det framförallt för att visa att det inte behöver vara så här. Utvecklingen mot en krackelerande välfärdsstat är inte skriven i sten utan är ett resultat av politiska beslut. Det är både nedslående och upplyftande. Nedslående för att man låtit saker gå så här långt, men upplyftande för att det går att göra annorlunda.
Sverige var länge ett välfärdsföredöme. Men vi som arbetar i ideella organisationer och har kontakt med människor vet att alla inte längre har samma rätt till arbete, bostad, utbildning och trygghet. Socialkontoren hänvisar numera personer i nöd till välgörenhetsorganisationer. Många allmännyttor har tappat fokus på det primära uppdraget: att vara kommunernas huvudsakliga bostadspolitiska instrument. Så här var det inte för några år sedan.
Sverige har förändrats. Vi ser ökade klyftor och ett samhälle som glider isär. Samtidigt som fler och fler tvingas till välgörenhetsorganisationer för att få mat, eller inte vet var de ska bo nästa månad, funderar andra på om semestern ska gå till Karibien eller Bali. Det är en skamlig utveckling för ett välfärdsland.
Kanske är Fuad och jag naiva. Eller så tycker vi bara att Sverige inte är så bra som det skulle kunna vara. Och vi vill se förändring.
Stefan Kudryk, bostadspolitiskt sakkunnig, Hyresgästföreningen västra Sverige
Taggar: