Oacceptabelt att det finns hemlösa barn i Sverige
Precis som Sedat Arif skriver är det dags att ändra på hur vi ser på hemlöshet. Anledningen till att familjer drabbas av strukturell hemlöshet är såväl komplex som enkel på samma gång; det saknas helt enkelt bostäder som familjerna har råd att efterfråga. I Sverige har vi länge varit vana vid att se sociala problem som en orsak till hemlöshet. Det vi nu i allt större utsträckning ser är att människor utan annan social problematik än en svag ekonomi drabbas av hemlöshet och att själva hemlösheten i sig leder till sociala problem såsom till exempel psykisk ohälsa.
Den kraftiga ökningen av barn i hemlöshet drabbar det enskilda barnet oerhört hårt men är också ett hot mot ett fungerande demokratiskt samhälle. Enligt Malmö stads egen definition lever nu 1347 barn i hemlöshet, vilket är en ökning med 26 procent på ett år. Varje tänkande och kännande person kan föreställa sig vilken otrygghet det skapar hos ett barn.
Det finns barn som inte vet var de ska bo från en månad, en vecka eller i värsta fall en dag till en annan. Känslan av otrygghet som barnet själv upplever förstärks även när de känner av föräldrarnas oro över situationen.
De professionella som arbetar med barn och de forskare som undersöker konsekvenserna av hemlöshet bland barnfamiljer ser att effekterna för såväl individ som samhälle är stora och kvarstår länge. Hemlöshet leder till stora svårigheter att klara av skolan, att ha en meningsfull fritid, att fungera på arbetsmarknaden och detta inverkar negativt på hälsan.
Det finns många bitar i hemlöshetspusslet, EBO-lagen är en av dem. Vi vill gärna se, och själva bidra till, nya lösningar i form av samarbeten med allmännytta, privata hyresvärdar och inte minst civilsamhällesaktörer. Vi kommer att bjuda in beslutsfattare i Malmö till en dialog om hur vi kan arbeta för att minska hemlösheten. Vi vet att det pågår arbete runtom i landet med att hitta lösningar. Men takten måste öka avsevärt. Vi måste se till att alla barn i Sverige har en plats att kalla hemma – nu.
För att lösa Sveriges bostadskris krävs flera åtgärder som inte görs i en handvändning. Hyresgästföreningen och Rädda Barnen efterfrågar byggande av hyresrätter med överkomliga hyror, detta är det viktigaste av allt för att komma till rätta med bostadsbristen. Inkomstkraven hos privata och allmännyttiga hyresvärdar måste bli rimligare och olika former av bidrag måste kunna räknas in. Vi är oroliga för att vräkningarna av barnfamiljer återigen ökar, men vi är minst lika oroliga för att många barnfamiljer aldrig ens kommer in på bostadsmarknaden.
Kommunstyrelsen måste bli tydligare i sitt bostadsförsörjningsansvar och använda sitt verktyg MKB på rätt sätt. MKB arbetar utifrån den allmännyttiga målsättningen att ”… bostäder ska vara tillgängliga för alla – oavsett social, ekonomisk, etnisk eller annan bakgrund… ” och måste i sin tur signalera vilka förutsättningar som krävs för att kommunen ska kunna ta sitt bostadsförsörjningsansvar.
Sedat Arif skriver att han vill att staten ska stimulera byggandet. Men vad efterfrågar han själv, vad behöver kommunen för att kunna bygga mer? Vi vill att alla barn ska kunna växa upp till trygga och fungerande vuxna. Vi vill se en ännu större politisk vilja än som finns idag, att prioritera barns rätt till en skälig levnadsstandard i form av ett tryggt boende. Detta har vi förbundit oss till i Regeringsformen som är en av våra grundlagar men även i socialtjänstlagen och i Barnkonventionen, som snart är svensk lag.
Enligt Socialstyrelsens uppskattning från förra året, lever åtminstone 15 000 barn i Sverige i hemlöshet. Det är många individer och livsöden. Samtidigt kan vi, som ett av världens rikaste länder, inte hävda att det är en omöjlig siffra att reducera till noll.
Taggar:
