Lagstiftning – en kontraproduktiv lösning
Könsdiskriminerande reklam hör inte hemma i dagens samhälle och inte heller i reklamens värld. Men att lagstifta för att komma till bukt med problemet är inte rätt väg att gå. Det skriver Sveriges Annonsörers VD i ett svar till Sveriges Kvinnolobbys förslag om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.
Den 21 september släppte Sveriges Kvinnolobby sin rapport ”Sexism på köpet”. Rapporten bygger på en egen granskning av hur lagar mot könsdiskriminerande reklam i Norden ser ut och efterlevs. Slutsatserna och åtgärderna Sveriges Kvinnolobby kommer fram till fem stycken, en är att Sverige också borde införa en lag mot könsdiskriminerande reklam.
Men skulle verkligen lagstiftning vara effektivare åtgärd än dagens självreglering?
Om man, som Sveriges Kvinnolobby gör i rapporten, ser hur det står till med den könsdiskriminerande reklamen i Norden där lagstiftning redan införts kan man snabbt konstatera att både anmälningarna och fällningarna är betydligt färre än i Sverige.
I Finland har man de två senaste åren tagit upp två ärenden som gällt könsdiskriminerande reklam. Norge behandlar årligen 4 till 5 stycken ärenden. Island har sedan 2010 tagit emot 25 ärenden. Och i Danmark har man sedan 2014 tagit emot 60 anmälningar som rör könsdiskriminering. Endast en av dessa har blivit fälld.
Den röda tråden i de Nordiska länderna som inför lagstiftning är att myndigheterna har begränsade resurser att arbeta med ärendena, de få som inkommer. Inte mycket tyder på att läget skulle bli annorlunda i Sverige. En lagstiftning i Sveriges skulle däremot, med stor sannolikhet, ta bort självregleringen. En självreglering som idag fungerar.
Reklamombudsmannen (RO), tar årligen emot omkring 500 anmälningar från allmänhet, företag och organisationer varav ungefär hälften gäller könsdiskriminerande reklam. Handläggningstiden är cirka tre månader. Merparten av de fällda företagen rättar sig efter RO:s beslut och drar tillbaka reklamen – många agerar redan innan RO har fattat sitt beslut. Självregleringen har aktivt bidragit till att Sverige har ett av världens minst sexistiska reklamklimat.
Om Sverige skulle införa en lag mot könsdiskriminerande reklam blir Konsumentverkets (KV) tillsynsmyndighet och Konsumentombudsmannen (KO) den som ska driva prejudicerande ärenden vidare till domstol till. Historiskt har KO drivit cirka tio reklamärenden om året till Marknadsdomstolen. Sedan den första september är Patent- och marknadsdomstolen första instans. Och att i och med den nya domstolsordningen finns det risk för att prejudiciellt viktiga ärenden kommer att prövas i tre instanser. Skulle man samtidigt även hantera fall som gäller könsdiskriminerande reklam skulle man uppskattningsvis hinna med att hantera maximalt två till tre ärenden om året.
En lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam skulle vidare enligt många jurister kräva en grundlagsändring i och med att en lag skulle inkräkta på vår grundlagsskyddade yttrandefrihet trots att vi redan har självreglering som funkar.
Och om vi nu får lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, tänker sig då Kvinnolobbyn att KO och RO ska köra tandem och verka båda två? Det är inte troligt. Om man underkänner näringslivets egenåtgärder, vilket det i realiteten handlar om, ska man inte vara säker på att egenåtgärderna består i dessa delar. Det finns andra egenåtgärdsprogram som också behöver näringslivets resurser som t.ex. spel och marknadsföring genom influencers. Lyfter näringslivet de könsdiskriminerande ärendena från RO riskerar vi att få en motsatt effekt jämfört med vad Kvinnolobbyn ser framför sig - färre ärenden och en spröd praxis. Detta leder inte till mindre könsdiskriminerande reklam.
Könsdiskriminerande reklam hör inte hemma i dagens samhälle och i reklamens värld. Men att lagstifta mot den är en kontraproduktiv lösning.
Anders Ericson
VD, Sveriges Annonsörer
Kontaktperson, Sveriges Annonsörer
Anders Ericson, vd
08-545 252 32
0708-18 75 99
anders.ericson@annons.se
Taggar:
