Föreställningen tog sitt avstamp i min sorg över att en gång ha haft ett humorgäng och sedan förlorat det. När Varanteatern var verksamma skrattade jag så att jag grät var och varannan dag. Nu händer det ytterst sällan. Jag kan tänka mig att många människor, som inte haft ett humorgäng, kan känna igen sig i saknaden över att en gång ha tillhört en grupp där man haft väldigt roligt tillsammans. Vi vill prova tanken att man konstruerar en sådan gemenskap

Man får skratta åt allt, men man får tänka på när man gör det och vad det får för konsekvenser för andra människor. Men det är ju ingen idé att förneka vad man tycker är roligt bara för att det inte överensstämmer med ens moral. Det är något vi tar upp i föreställningen, att ta ansvar för sin humor

De har sin skrattklubb, precis som andra har sin bok- eller swingerklubb. Men saker och ting har gått överstyr, sakerna som får dem att skratta så de gråter har blivit så komplexa och mörka att det knappt liknar humor längre. Ungefär som en missbrukare som behöver större och större kickar för att bli tillfredsställd

Man får skratta åt allt men man får tänka på när man gör det och vad det får för konsekvenser för andra människor. Men det är ju ingen idé att förneka vad man tycker är roligt bara för att det inte överensstämmer med ens moral. Det är något vi tar upp i föreställningen, att ta ansvar för sin humor

Så länge jag kan minnas har gränsen mellan dröm, verklighet och fantasi varit hopplöst suddig. Arbetet med Dimen Abdullas text har gett mig möjlighet att gestalta detta gränsland, och det väsen som hittills varit mitt eget Nomnomnom

Med Nomnomnom fick jag tillgång till en värld som var en del av min barndom. Iscensättningen kommer ta mig till denna fantasiplats som nu under Natalie Ringlers regi kommer finnas och bli till i världen

Potatisen har en fantastiskt spännande historia, det är som en deckare att följa den från Anderna över hav och land till Europa och våra tallrikar i dag, säger Agneta Ehrensvärd.

Det mest inspirerande med mens är alla historier jag fått höra när jag arbetat med föreställningen. Alla som har eller har haft mens har jättemycket att berätta, mensen hänger ihop med relationer, sexliv och inte minst inställningen till den egna kroppen. Jag vill att mens ska visas ur fler aspekter än de negativa, det är ett tabu som behöver brytas

Wibergs Linnea är oemotståndlig… Han spelar sin Linnea med fin skörhet och försiktiga utbrott. Genialt

…tänkvärd och synnerligen välspelad föreställning. Med skrattets hjälp och med åskådaren som gisslan målar David Wiberg sina karaktärer mot avgrunden

Jag märker på publikreaktionerna att många känner igen sig i min historia och det är många som hör av sig efteråt med frågor och kommentarer. Det har varit allt från att ”klarar du dig?” till ”tack, jag valde att inte ta livet av mig efter att ha sett föreställningen”. Det har varit fantastiskt. Och nu ska det bli härligt att få spela föreställningar även på dagtid för gymnasieungdomar, det har vi inte kunnat göra tidigare. Det är en publik jag ser fram emot att möta.

Martina Montelius har skrivit en version av sagan som gör att det går att identifiera sig med såväl barnen som blir lämnade för att dö i skogen, som med den sönderstressade och panikslagna mamman och pappan som sätter ut dem där. Pjäsen har ett poetiskt språk och är både nattsvart och skitrolig

Politikerna tävlar i att vara folkligast och säga så lite som möjligt om vad de verkligen vill. Fram med ideologierna i stället! Åsikterna, utopierna! Visionerna! Musiken!

Jag såg Jag är din flickvän nu för några år sedan och blev otroligt förtjust! Det var så vasst, kaxigt och med udd! Så när möjligheten till gästspel dök upp, samtidigt som vi spelar Liv Strömquist tänker på dig, blev jag väldigt glad,

Jag såg Jag är din flickvän nu för några år sedan och blev otroligt förtjust! Det var så vasst, kaxigt och med udd! Så när möjligheten till gästspel dök upp, samtidigt som vi spelar Liv Strömquist tänker på dig!, blev jag väldigt glad.

High school-filmen är en väldigt avläsbar genre. Tydlig polarisering mellan manligt och kvinnligt. Tydliga hierarkier. Tydlig inriktning på tvåsamhet eller sex. High school-filmen är inte tvetydigheternas värld. Avvikelser blir självlysande mot den fonden.

Jag tänker på Svensk Damtidning. Dramaturgin där bygger kittlande kontraster mellan lycklig yta och egentlig tragik. I Liv Strömquists värld används kändisar på ett liknande sätt, fast Liv är mycket mer intresserad av att faktiskt

När man är i fyra-femårsåldern kommer de stora existentiella frågorna upp och då jag hittade boken Anden, Döden och Tulpanen kändes det som ett fint sätt att bemöta barnens tankar på.

I vår berättelse är huvudkaraktären en kompositör som återberättar sin historia om hur han hamnade på mentalsjukhus. Vi rör oss i hans landskap av minnen, intryck och galenskap.

H.P. Lovecrafts påverkan har varit explosionsartad och ihållande. Han har exempelvis haft stor betydelse för metal-musiken. Det finns också rollspel, mobil-appar, TV-spel, seriealbum och filmer som är hyllningar till Lovecraft. Hans skräckvärld återanvänds hela tiden i nya sammanhang.

Efter 35 gig i Göteborg känns det fortfarande sjukt kul att spela och att få ha nypremiär på

Barnen vi träffat har varit väldigt nyfikna på att gå in i drömmarna. De har också ifrågasatt vårt sätt att bygga upp drömmar och fått oss att fundera på vad en dröm egentligen är. På det sättet blir den här föreställningen ständigt skiftande och utvecklas genom att nya drömdykare befolkar vår Drömcentral. Och verklighet blir drömmar!

Skådespelarna är väldigt öppna inför koreografi och rörelse vilket är inspirerande. Deras nyfikenhet smittar av sig. Genom skådespelarens iakttagelser och frågor om rörelsen ser jag mitt fält med nya ögon.

Temat med den självupptagna unga mannen känns onekligen aktuellt idag. Förhoppningsvis ger den här föreställningen tillfälle till reflektion.

Man pratar mycket om kvinnan som objekt för mannen och den manliga blicken, men det här är i mångt och mycket historien om det motsatta. Inte för att hon är en Don Juan, men hon vill in i kärleken själv, hon är på drift. Hon har en mörk historia som konstant drar henne neråt och hennes försök att ta sig upp får henne bara att sjunka ytterligare.

Jag tänker att Madame Bovary är en pjäs om längtan efter något mer, något större. För Emma är den längtan ouppnåelig, hon vill hela tiden ha det hon inte kan få. Denna längtan är tidlös och högaktuell idag. Det är viktigt att vara lyckad, och att lägga ut bilder och statusuppdateringar på Facebook är viktigare än att vara i stunden. Det handlar också mycket om att skapa sig själv, vilket Emma är expert på. Hon går in i nya roller: Modern, hustrun, älskarinnan, horan, mannen och så vidare.