Sensommarens spoken word-show kommer att handla om rötter, arv och identitet, allt genom Zackes skildringar av storstad vs landsbygd, Alma Kirlics svar på frågan "Var kommer du ifrån?", min egen uppgörelse med normerna från barndomen och Henry Bowers sagolika rim

Sedan vi började med musik för 10 år sedan har Leonard Cohen varit en ständig källa till inspiration. Han var en helt enastående låtskrivare. Hans språk är unikt. Varje rad, varje ord är meningsfullt. När han gick bort i november blev vi väldigt berörda och kände vi att vi verkligen ville göra en hyllningskonsert till vår idol

Den här säsongen har jag letat efter artister som både är skoningslösa och mjuka. Min Stora Sorg har en sådan intim närvaro både på scen och i text och Kalle Haglund var den första poet som jag någonsin såg uppträda scen, mitt sätt att skriva är format av honom. Jag vill att Dramatens spoken word-kvällar ska erbjuda det bästa inom scenpoesin. Det innebär också ett ansvar att lyfta fram dem som är på väg uppåt och överraska publiken. Därför har jag bokat Mariama Jobe som jag har följt från sidlinjen sedan hon började tävla i Ortens bästa poet. På så sätt kan vi definiera scenen och samtidigt bredda den

Hiphopen är den musikgenre som mest frekvent dokumenterar och problematiserar sin samtid i låttexter. Det är en genre som historiskt alltid haft tyngdpunkt på textförfattande och språkanvändning. Det i kombination med genrens höga grad av autenticitet och personligt berättande gör att man kan göra hela intervjuer baserade på en enda textrad

Joy Division är ett av få band som man både kan lyssna på i tonåren och fortfarande tycka om som vuxen, det finns inget annat som låter som Joy Division. Och som det är med bra poesi så går det att återkomma till texterna och hitta ny mening beroende på var i livet man befinner sig

Astroekologi är ett experimentellt ekologiskt projekt om vår framtid på den här planeten, och bortom den. Föreställningen på Dramaten kan ses om en utvidgad tredimensionell bok, en naturupplevelse med poetiska interventioner, en installation med musik, en kombination av allt detta – eller något helt annat. För mig är det fantastiskt att kunna genomföra ett så omfattande verk, där alla beståndsdelar (bok, digitalt verk, föreställning) både interagerar och kan upplevas separat

För mig är spoken word den perfekta plattformen för att utmana språket och mallen för vad scenkonst kan vara: en perfekt kombination av poesi, scenshow och framför allt, vansinnigt mycket känslor. Vi kommer att peta på alla emotionella blåmärken och få er skratta medan vi gör det

Konstnärer är ocensurerade politiker och att använda teater och musik som ett politiskt vapen är, enligt mig, det mest effektiva sättet att sprida kunskap. Vi kan nå ut till en väldigt stor grupp människor som politikerna aldrig kan nå.

Det är med stor glädje vi gör en samproduktion med Dramaten och det värmer i hjärtat att Nationalscenen på det här sättet hjälper oss att lyfta de unga som lever i marginaliserade områden. Föreställningen kommer att bli en mycket modernt förpackad resa genom ett Sverige vi sällan får se, möten med människor som vägrar vara slavar för det sociala arvet. I grunden ligger dokumentära berättelser och svensk hiphop när den är som bäst. Vi kommer blåsa taket av det här gamla huset. Jag hoppas vi är välkomna tillbaka

Allt är möjligt, svindlande, på riktigt och utsatt. Det är det som lockar mig att ställa mig utanför allting en stund och våga prata om all den frustration vi bär på, om alla hot vi står inför och om det ansvar vi har för att försöka förbättra världen

Det blev ett väldigt spännande publikmöte. Det blev en maktförskjutning mellan skådespelaren och publiken som kastade bollarna. Monologerna avbröts plötsligt mitt i när någon fick in en fullträff så att skådespelaren föll ner från sin plats, och den provocerade publiken jublade.

Tanken om integritet är nära kopplad till tanken om identitet. Det ena förutsätter det andra. Det är en diskussion som inte stannar vid vem som vet vad om mig, utan leder vidare till frågan vad eller vilka som formar vem jag är. Därför har vi valt att lyfta in helt skilda röster – från romska migranter, till politiker, filosofer, podstjärnor, författare och poeter – via bland annat podar och poesi på minoritetsspråk. Hur vi ser på vår identitet bestämmer också hur vi ser på gränsen för vår integritet

Joy Division är ett av få band som man både kan lyssna på i tonåren och fortfarande tycka om som vuxen, det finns inget annat som låter som Joy Division. Och som det är med bra poesi så går det att återkomma till texterna och hitta ny mening beroende på var i livet man befinner sig

Vi har alltid varit långsammare än de rovdjur som Afrika var smockfullt av i människans barndom. Vi har inga huggtänder att döda med, inga klor att riva med. Hur sjutton har vi klarat oss? Ensam har aldrig varit stark. Ensam har varit död. Men genom att hjälpa varandra har vi kunnat stå emot vår värsta fiende.

Solidariteten som utgångspunkt för samhällsförändring är överskattad. Historiskt sett är det inte omtänksamheten från de med makt som förändrat samhället, utan de förtrycktas egen kamp att rädda sig själva och störta makten.

Hur ser förhållandet ut mellan solidaritet och skuld? Är en solidarisk handling den när man gör något som strider mot ens egenintresse, när solidariteten faktiskt kostar en något? Det är det existentiella perspektivet på solidaritet som intresserar mig mest.

Solidaritet och medkänsla grundar sig på idén att vi alla är i botten lika. Men hur förvandlar man känsla och ord till praktiskt handling?

Vissa kallar det delningssamhället, andra övervakningssamhället. Var drar vi gränsen för vår integritet? Förmodligen är många av oss inte ens medvetna om att vi dagligen tummar på det. Vad gör det med oss?

För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld

Uppvuxen på 1980- och 1990-talet tillhör jag en generation som inte har något riktigt förhållande till förra seklets chansons, med genrens mix av politiskt engagemang och existentiellt tvivel. Basia sjöng och tolkade några visor av Lars Forssell på ett av mina poesiprogram i Lejonkulan i våras och jag vill bara höra mer

Det är starkt, det är skrämmande, det är tungt, det är sorgligt, det är livet

Fanny Risberg gör jobbet briljant och Nadja Weiss regi tar klokt udden av all tänkbar drog- och skönhetsromantik

Fascinerande röster om minnet

Det är oerhört upphetsande att få höra nästa generation uttrycka sig på detta viset. Att få vara med om denna kraft och detta iakttagande av vår samtid, det ger hopp om framtiden.

Anja Hilling är en av samtidens främsta tyska dramatiker och hennes stora tema är människans svåra förhållande till naturen. I hennes pjäser skimrar naturen som ett löfte om lycka och frid, men löftet infrias inte – naturen blir i stället en katastrofplats,

I shall not be entirely forgotten handlar om minnen, hur människan ser på minnet, vad det är och hur man kan återuppleva minnen. Vad händer när andra människor får höra och iscensätta andra människors minnen? Vi utgår ifrån intervjuer med personer som arbetar på Dramaten.

Vi använder oss av en ljudteknik som kallas binaural inspelning med anor från slutet av 1800-talet. Något man använde sig av för att en publik via telefonledningen och speciella hörlurar skulle kunna uppleva teater och opera utanför själva platsen. Vi använder tekniken för att skapa en 3D-känsla, så att den som lyssnar upplever en rumslighet och en närhet.

Det är som ett arkeologiskt arbete att närma sig en persons liv så här, hur den än har levt. Jag har alltid varit fascinerad av den tiden och den musik som skapades där och då, framför allt Nico och hennes del i Velvet Underground har influerat mig.

Jag väcks klockan 5 på morgonen av detonationen som spränger varenda bit av glas i vår lägenhet. Det börjar regna granater. Jag vinkar till mamma och pappa från en flyktingbuss där det inte finns plats för dem. Bakom mig lämnar jag min stad, föräldrarna, släkt och vänner. Där och då slutar jag vara ett barn.

Flyktingskap ger perspektiv men grundar också en känsla av ensamhet, att 'de andra' aldrig kommer att förstå.

När det brinner i Husby och när främlingsfientliga partier når framgång över hela Europa ska Dramaten vara en plats för att lyfta debatten. Tillsammans med Nationaltheatret i Oslo och CaféTeatret i Köpenhamn kan vi jämföra vad nationalism betyder i de tre grannländerna, bortom de partipolitiska gränserna. Diskussionen skiljer sig markant i Sverige, Norge och Danmark.

Metro vill vara del i och skildra det samtal som pågår inte bara innanför utan även utanför etablissemangets väggar. När Dramaten& nu vill göra detsamma så känns det som ett utmärkt tillfälle att driva samtalet om nationalism ihop.

Med Dramaten& släpper Dramaten in samhällsfrågorna och det offentliga samtalet på teatern. Tidigare har vi haft fokus på arbetslöshet och klasskillnader, den här säsongen tittar vi på begreppet nationalism. Inom verksamheten, som stadigt fått växa under senare år, ryms också experimentella möten mellan scenkonst, teknik, konst och musik. Spoken word-kvällarna kommenterar samtiden på ett effektivt sätt och introduktionerna och samtalen ger fördjupning kring Dramatens pjäser.

Massakern i Norge drabbade mig hårt. Jag satt fastklistrad framför tv:n och som så många kände jag ett stort rungande ”varför”. Det är detta ”varför” vi vill undersöka. Vi dyker ner i Anders Breiviks motiv genom att arbeta med hans ord och tankar. Hans handlingar var avskyvärda, men tankesättet som ligger bakom är inte unikt. Det kan hända igen.

De flesta har minnen knutna till en speciell låt. Med hjälp av musikens förmåga att väcka starka minnen och känslor till liv kan man nog få även den som aldrig skrivit förut att lyfta pennan.

Jag hoppas på en spännande musikföreställning med ett kollage av händelser, känslor och låtar från alla åldrar och platser. Förhoppningsvis blir det en blandning av högt och lågt, allvarligt och lättsamt.

Ta en paus från höstrusket, minns eller glöm det som hänt - eller dröm om det som ännu kan hända. Teaterns skådespelare läser texter och sångare och instrumentalister bjuder på musikaliska associationer och tolkningar

Jag ville vänta tills skivan kunde låta precis som den lät i mitt huvud.

Massakern i Norge drabbade mig hårt. Jag satt fastklistrad framför tv:n och som så många kände jag ett stort rungande ”varför”. Det är detta ”varför” vi vill undersöka. Vi dyker ner i Anders Breiviks motiv genom att arbeta med hans ord och tankar. Hans handlingar var avskyvärda, men tankesättet som ligger bakom är inte unikt. Det kan hända igen.

Det här gästspelet är en startpunkt för ett offentligt samtal om nationalism, ett samtal som rör sig utanför partipolitiska gränser. Det är en växande fråga i hela Europa som är värd att diskutera – i samhället och på teatern.

Det känns väldigt viktigt att få visa den här föreställningen för beslutsfattarna i Riksdagen. Den lyfter verkligen fram de arbetslösas situation, på ett både dråpligt och rörande sätt.

Genom att arbeta med digitala lösningar på nya sätt kan Dramaten arbeta med scenkonst som når publik på flera platser samtidigt. För publiken innebär det ett nytt sätt att uppleva kultur. Det är en spännande utveckling

Jag vill att teatern tar plats i stadsrummet, på torget och bland folket där livets universitet pågår. Jag vill möjliggöra för det oväntade som uppstår i mötet mellan fiktion och verklighet. Här kan vi dela gemensamma drömmar som ger oss kraft att förändra

Teatern har en roll att spela i samhällsdebatten, här kan vi lyfta frågor från ett annat perspektiv och komma bort från låsta partipolitiska positioner. På scenen får de som drabbats av arbetslösheten höras. Då lyssnar man på ett annat sätt

Jag läser dikter och spelar med fullt band. Och så händer det lite nya grejer, specialskrivna. Är lite pirrig, men jag tror det blir bra.

Vi vill utveckla teaterns roll som en mötesplats, där vi kan diskutera och bearbeta aktuella frågor på nya sätt. Tidigare kvällar, då vi genom radio- och tv-sändningar nått även utanför huset, har varit väldigt lyckade och gjort avtryck i samhällsdebatten. Och nu bränner frågan om arbetslösheten bland ungdomar

- Det är en lekfull och lätt surrealistisk föreställning som ställer frågan ”Är det för sent med politik?”. Och vi i ensemblen upplever att temat obehagligt nog blir allt mer aktuellt för varje dag som går. Föreställningens tema illustreras av hur partierna allt mer närmar sig varandra – vilket gör politiken irrelevant.

Vi har flera fantastiska gäster som är ledande på sitt område, och som hittat nya sätt att arbeta

Proscenium skapar en situation där vi både är betraktare och det som betraktas. Där perceptionen agerar som verkets medium, dess potentiella innehåll och redskap för att ta emot det.

Inne i verket blir vi aktörer i vår egen historia av kroppsliga minnen som väcks till liv av vår föreställningsförmåga. Proscenium är ett requiem för teatern, där teatern kommer att spela sig själv.