Anna Karenina är en så mångbottnad och evigt aktuell historia om vad kärleken är och hur vi skall kunna leva tillsammans med andra människor. Jag fascineras av det teatralt associativa i Edmundsons dramatisering. Att göra Levin till Annas samtalspartner är ett elegant sätt att foga ihop bokens två huvudsakliga hållningar till livet och kärleken. De möts ju bara ett kort ögonblick i boken, men i pjäsen formar de två historierna varandra. Det är Annas historia men här får hon äntligen någon att studsa den mot

Det är oerhört inspirerande att arbeta med dansare för en danskontext. Många av mina största scenkonstupplevelser har varit just dansföreställningar. Jag hoppas också att med detta samarbete kunna vidareutveckla mina tankar om kroppen, rummet, verklighet, fiktion och hur en människas livsberättelse kan transformeras till scenisk gestaltning

Det känns fantastiskt roligt att Alfhild Agrell nu gör comeback på Dramaten efter 131 år. Hon var under en period större än Strindberg som sägs ha avskytt henne eller kanske framför allt hennes framgångar. Agrell var så skicklig på att kombinera intrig, känsla och intellekt och levererar sina ämnen: sexualmoral, jämställdhet och moderskap med en radikal styrka - dessutom gör hon det med en befriande humor! Huvudpersonen Thora liknar på många sätt karaktärerna i den populära SVT-serien Fröken Frimans krig i sin kamp för sin egen och sin dotters heder och rätt till lika värde. Hon går igenom samma politiska och personligt präglade uppvaknande och det är en berättelse som berör

Jag och Johan har, efter min uppsättning av Ibsens Vildanden, haft en hel del hetsiga diskussioner om olika sätt att tolka och gestalta dramatik. Vi har mycket olika ståndpunkter vad gäller uttryck, form och spelstilar. Eftersom det är spännande med olika förhållningssätt tyckte jag att det skulle vara roligt att ta med den oenigheten och spänningsfältet mellan oss upp på scen

Vi gläder oss mycket till att komma ut och spela igen. Uppsättningen fungerar väldigt bra på olika sorters publik, trots att de kanske inte har samma förhållande till romanen som här hemma. Det märkte vi inte minst i London sist

Han var en teaterns magiker, med sinne för scenens förvandlingskrafter och lekfulla allvar. Han tycktes skulptera och sy fram sina scenografier och kostymer under föreställningarnas tillkomst, i tätt samspel med skådespelarna och regissörerna. Han var en enastående nydanare inom svensk teaterkonst, och hans alltför tidiga bortgång är en stor förlust

Alla vi som kände Charles har drabbats av djup sorg, men kan ändå inte låta bli att le när vi tänker på hans vidunderliga väsen

Vi känner stor saknad efter Gösta Ekman och också en väldig glädje över vad han under sitt liv gav oss på ett så rikt och märkvärdigt sätt. Vi samlas till en kväll som blir "melankomisk" – hans eget nyuppfunna ord - och minns och hyllar en stor konstnär

Frun från havet handlar om något som de allra flesta i en viss ålder kan känna igen sig i, nämligen hur hur man egentligen ska leva sitt liv. Ellida är i en mittlivskris, som det så fint heter på norska, och ifrågasätter sina tidigare val i livet. Men kanske är det ofta så att längtan efter något annat skymmer sikten för det man faktiskt har?

Han är kanske Ibsens allra mest sympatiska äkta män. En modern, fin och mogen man som lyssnar och förstår. Det är väl också anledningen till att slutet i den här pjäsen skiljer sig från det i Ett dockhem, där ju Nora lämnar Torvald i slutet

I dag ser vi liknande konservativa krafter som på 1980-talet i USA, krafter som vill begränsa levnadsutrymmet för alla som faller utanför normen, för HBTQI-personer och icke-kristna. Alla rättigheter för kvinnor, queers och andra normbrytare är plötsligt förhandlingsbara. Därför är den här pjäsen så viktig i dag.

För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet

Det är en pjäs med högt i tak – den är lekfull och anarkistisk och byter hela tiden skepnad på ett oväntat sätt. Jag tilltalas av skådespelarnas lek med sina roller och med varandra, men också med publiken. Eftersom pjäsen har ett så direkt tilltal till publiken, passar det att vrida den mer åt kabaréhållet

Varför Ritter, Dene, Voss? För den fantastiska, drastiska, burleska humorn. Och för den poetiska strängheten. Och för mötet mellan de två behagsjuka systrarna och deras bror filosofen, som försöker få dem att inse att deras förmögna föräldrar var fascistiska monster utan några som helst försonande drag

Det är oerhört inspirerande att arbeta med dansare för en danskontext. Många av mina största scenkonstupplevelser har varit just dansföreställningar. Jag hoppas också att med detta samarbete kunna vidareutveckla mina tankar om kroppen, rummet, verklighet, fiktion och hur en människas livsberättelse kan transformeras till scenisk gestaltning

Det här är ju en drömensemble i en pjäs som erbjuder tre roller som ligger långt ifrån de gängse kvinnorollerna. Det har varit på gång i många år men först nu står alltså Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson för första gången tillsammans på en teaterscen, beredda att föra oss ut på en nöjesresa ner i ett centraleuropeiskt inferno. Gute Fahrt!

- Jag har velat göra det här sedan 2008. Då hade jag redan hört så många historier om vad en hijabi möts av och sedan dess har det bara accelererat. Islamofobin är stark och växande i Sverige och Europa idag. På gatan märker dessa kvinnor av det dagligen. För egen del noterar jag med intresse den kritik som kommer mot mig, mot idén att låta dessa kvinnor prata

- Som hijabi får vi sällan ta plats och göra våra röster hörda. Istället talas det om oss och åt oss. Detta gör också att det saknas representation av en viktig grupp kvinnor i Sverige. Jag ville vara med i denna pjäs främst för jag vill berätta själv om mitt liv som hijabi, och inte att någon annan gör det åt mig, samt för att bidra till en ökad representation av hijabis i svensk offentlighet,

På Dramaten vill vi skapa ett koncept som på ett lekfullt sätt understryker att även en matsal bjuder på skådespel. Vi har fått tillgång till många av det helt fantastiska resurser som finns här i huset. Och att skapa allt detta på 12 dagar hade varit stört omöjligt om vi inte fått sådan stor hjälp från huset

Jag har länge velat göra en föreställning med startpunkt i min systers texter och berättelser. Och när jag fick frågan om att göra något för bergmanfestivalen kom jag omedelbart att tänka på Persona och tänkte att detta kunde bli en intressant kombination

Som person med funktionsnedsättning kommer man aldrig till tals om det inte blir någon skandal, om Försäkringskassan eller kommunen gjort bort sig. . Därför känns det viktigt att få vara en annan röst som berättar någonting annat. Jag är glad över att vi med Deformerad persona kan sätta ljus på relationen mellan en personlig assistent och den som får assistansen, det är en berättelse som inte berättas särskilt ofta och därför känns det som min skyldighet att göra det

De första dagarna kunde jag inte arbeta, det var för galet att verkligen vara där och jag kände hans närvaro hela tiden. Så småningom började jag skriva på morgnarna och såg filmer på kvällarna. När jag lämnade Fårö efter en dryg månad var jag ledsen, jag förstod varför Bergman ville leva, jobba, filma och dö dä

Bergmanfestivalen är ett viktigt led i Dramatens internationella satsning på att genom utbyten och samarbeten över gränserna bidra till en konstnärlig utveckling som kommer både publik och scenkonstnärer till godo. Festivalen blir ett viktigt komplement till vår repertoar och en mötesplats för samtida scenkonst

Att inleda Bergmanfestivalen med sex Dramatenuppsättningar som sedan fortsätter att spela blir en kraftfull start på en rik och varierad höst med såväl nyskrivet som klassiker. Jag är också glad över att vi har flera samarbeten på repertoaren, bland dem Rannsakningen som vi gör tillsammans med Orionteatern och som får premiär året då Peter Weiss skulle ha fyllt 100 år

Människans natur är konstant. Det sker faktiskt inte så mycket med oss människor, vi tror vi blir fredligare, men vi är fortfarande lika våldsamma och oss själv närmast, som vi alltid varit. Därför ropar Euripides berättelse från historien rakt in i vår nutid

Jag är väldigt glad över att få komma tillbaka och få en ny utmaning. Efter att ha arbetat med Norges ledande dramatiker får jag nu ta mig an I lodjurets timme av en av Sveriges stora författare, Per Olov Enquist. Hans roman Nedstörtad ängel gjorde djupt intryck på mig. Jag upplever att den här pjäsen tar upp samma tema: vad det innebär att vara människa. Han ger språk till det oförklarliga och blir advokat för dem som inte kan försvara sig

Jag ser fram emot att få ansvara för Dramatens hela kommunikation. Utveckling är min drivkraft och Dramaten befinner sig i en utvecklingsfas just nu som är väldigt spännande

Bergmanfestivalen är ett viktigt led i Dramatens internationella satsning på att genom utbyten och samarbeten över gränserna bidra till en konstnärlig utveckling som kommer både publik och scenkonstnärer till godo. Festivalen blir ett viktigt komplement till vår repertoar och en mötesplats för samtida scenkonst

Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med

Jag är så otroligt taggad att göra den här sylvassa och bråddjupa föreställningen på nytt. Jag älskar textens brutala humor som skär genom svärtan. Stand-up noir!

Pjäsen om Astrid väntar på att bli skriven. Hennes mod, humor och egensinne skildrat i en fri fantasi och dikt. Baserad på händelser i hennes liv, särskilt åren runt kriget. Det är nog ingen tillfällighet att Pippi Långstrump gavs ut 1945. En kärleksförklaring till Astrid helt enkelt

Det ska bli väldigt roligt och det är en stor ära att få fylla den platsen efter en fantastisk skådespelare som David i en fantastiskt bra och angelägen uppsättning som Mattias har gjort. Jag ska njuta av varje minut

Efter över 40 år är jag äntligen tillbaka. Förra gången spelade jag åsnan i Kamomilla stad, frågan är om jag kommer att klara av att leva upp till det den här gången

Jag ville se en intimare Magnus. Se honom nära. Utan masker, utan solglasögon, berättandes sin historia utan distans. Jag ville höra honom sjunga de gamla sångerna, avskalat enkelt. Magnus har gett mig allt detta

Henning var en av våra största författare och dramatiker. Läst, omtyckt och vida diskuterad. Det är viktigt att minnas och hylla honom, säger Moa Elf Karlén VD & Förlagschef på Leopard.

De stora vidderna skrevs 1911 men går rakt in i vår tid. Schnitzler skildrar människor som lever en till synes bekymmerslös tillvaro. De har massor av fritid och pengar, fina sommarhus och stimulerande umgänge. Sköna sommarhäng med tennismatcher, extremsporter och otrohetsaffärer. Men innerst inne mal den molande känslan av ensamhet och tomhet. De lever sina liv på lek och som om deras handlingar inte kunde få några konsekvenser. Men det får de. Dödliga konsekvenser

Unga Dramaten har under många år utmärkt sig för att göra så väldigt fin ung teater. Det känns roligt att få fortsätta att utveckla den verksamheten

I en tid då all möjlig europeisk skit tycks sippra ut ur varje spricka, känns det mer än relevant att spela Schwab. Det är helt enkelt bra för Sverige

Jag är väldigt glad över att få komma tillbaka och få en ny utmaning. Efter att ha arbetat med Norges ledande dramatiker får jag nu ta mig an I lodjurets timme av en av Sveriges stora författare, Per Olov Enquist. Hans roman Nedstörtad ängel gjorde djupt intryck på mig. Jag upplever att den här pjäsen tar upp samma tema: vad det innebär att vara människa. Han ger språk till det oförklarliga och blir advokat för dem som inte kan försvara sig.

Teater kan i sina bästa ögonblick vara klass-, norm- och gränsöverskridande. Jag önskar att klimatarbetet kunde vara så.

Lotta Tejle har en sällsynt förmåga – att se komiken i det sorgliga, och allvaret i det lustiga. Hon har ett tredje öga, vänligt riktat mot oss i publiken. Hon ger plats för den skälvande nyfikna osäkerhet som hör människan till. Hon vet att bakom varje svar finns en ny fråga, som leder oss vidare och vidare. I henne växer rollerna.

Marodörer handlar helt klart mycket om mig själv

Den manlige huvudrollen Axel i Strindbergs Marodörer, som vi har använt som utgångspunkt, är utformad som en slags idealman. Inte en machosnubbe och inte en feminiserad man, utan en gyllene medelväg. En skön snubbe helt enkelt. Och det är många som ser sig själva som sköna snubbar, som rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att andra män ingår i den. Där är väl jag själv mycket, och det är det vi undersöker.

Jag är väldigt sugen på den här utmaningen. Det känns kul att göra en riktig fars på Dramaten. Jag vill utmana mig själv och se hur en ny teater kommer att prägla mitt arbete. Att få jobba med nya människor och i nya rum gör att jag måste skärpa mig helt enkelt. Pjäsen Rampfeber är ett utmärkt tillfälle att leka med mina och alla andras fördomar om nationalscenen Dramaten

Alexander Mørk-Eidem är en av våra främsta regissörer. Jag jobbade med Alexander redan under min tid som chef på Rogaland Teater i slutet av 90-talet och som chef för Nationalteatern i Oslo hade jag glädjen att ha Alexander som fast regissör under flera år. Det känns väldigt kul att få arbeta tillsammans med honom på Dramaten

Prometheus är guden som trotsar gudarna, både stolt hjälte och ilsken outsider. Han gör sin resa till oss från de gamla grekerna, och fortsätter att locka och irritera, charma och provocera

Jag vill skapa ett helt samtida samtal med publiken om begreppet godhet. När vi visar upp en mellanmänsklig handling av godhet på scen, till exempel att någon hjälper en annan människa, skänker bort av sin egendom, bemöter aggression med mildhet eller öppnar sitt hem för en annan, så startar det olika reaktioner. Många ser det som hopp om människans förmåga till altruistisk empati. Andra vill omedelbart problematisera att hjälparen egentligen är ute efter egen vinning. En tredje att personen gör detta enbart för att iscensätta sin persona som

De flesta som läst Idioten minns ofta första kapitlet i boken tydligast. Antagligen eftersom de aldrig kom längre. Där berättas det om Furst Mysjkin, hur han efter många år i utlandet återvänder hem till St. Petersburg, på tåget från Polen. Dagen innan kollationeringen befann jag mig för ovanlighetens skull just på tåget från Köpenhamn till Stockholm. Plötsligt slog det mig hur livet och konsten (återigen) sammanföll. Likt Mysjkin återvänder jag nu också ”hem” efter flera år i utlandet, efter flera år utan att stå på scen. Hem, inte bara till Stockholm, inte bara till scenen, men även ”hem” till Dramaten, där jag befann mig under många år i vad som känns som en helt annan tid i mitt eget liv. Likt Mysjkin kan jag känna mig främmande inför denna återkomst, likt Mysjkin känns det både bekant och obekant på en och samma gång. Olikt Mysjkins öde, kan jag bara hoppas på att det inte blir min undergång

Eirik Stubø var handledare på skolan och såg flera av mina föreställningar där, och att bli erbjuden att regissera på Dramaten så tidigt efter regiutbildningen kändes till en början både overkligt och pirrigt. Men fördomarna om hur tufft det kan vara att komma som ung till en stor institution stämmer inte, alla har varit väldigt vänliga och engagerade. Och jag har fått ett otroligt duktigt gäng skådespelare.

Vår uppsättning handlar om två drottningar som drar i nödbromsen, blir vänner innan det är för sent och som helt enkelt har bättre saker för sig än att regera