Vi tittar på många olika typer av individanpassad precisionsmedicin och vill skapa kunskap som gör att vården på ett mer effektivt sätt kan karaktärisera en patient och se vilka terapier och tilläggsbehandlingar hen bör få. Man kan säga att vi letar efter cancerns akilleshälar. Att cancern växer kan till exempel bero på någon form av mutation i vårt DNA lett till att ett protein har förändrats och fått nya egenskaper. Om vi har identifierat mutationen kan vi många gånger rikta ett läkemedel mot just den och på så sätt bromsa cancern.

Jag hade själv först svårt att tro på resultaten, de går så på tvärs mot vad både terapi och forskning bygger på i dagsläget. Men nu har vi i ett flertal studier konstaterat att exakt samma form av lungcancer ger ett helt annat sjukdomsförlopp hos äldre än hos yngre, ett förlopp som i hög grad påverkar hur väl cancerterapier fungerar.

När jag talar med de läkare som behandlar lungcancerpatienter berättar de om unga patienter med aggressiv lungcancer som tillfrisknar nästan mirakulöst, det går fantastiskt bra för dem. Ingen har undersökt varför. Nu förstår vi att det beror på att standardbehandlingen är optimerad för just den patientgruppen. Ålderns betydelse för cancerns utveckling är en ny dimension som i princip är outforskad.

Vi går in med öppna frågeställningar och studerar konsekvenser av dieter, deras för- och nackdelar. Parallellt kartlägger vi cancercellernas metabolism. Förhoppningen är att i framtiden kunna skapa individanpassade precisionsdieter som kan hjälpa till i en behandling. Samtidigt får vi viktig kunskap om dieter och kosttillskott som potentiellt kan ha negativa verkningar. Ett problem är att varje lungcancer är en av flera olika typer av cancer och det finns studier som visar att en viss diet kan göra lungcancern värre i det ena fallet och skydda i det andra.

Vi har redan en relativt avancerad maskinpark, men den här apparaturen kommer att göra stor skillnad. Vi kommer få mer gjort på kortare tid med högre kvalitet. Dessutom medför den nya viktiga dimensioner. Vi kan till exempel studera cancerceller och immunceller samtidigt i realtid, inklusive interaktionen mellan cellerna, och prova olika nya typer av precisionsbehandlingar i olika kombinationer i mer verklighetsnära biologiska miljöer och i stor skala. Det kommer att ta vår forskning till helt nya nivåer!

Vi försöker hitta metoder som kan minska fibroblasternas tillväxt. Vi vet att immunförsvaret spelar roll, att det bidrar till den oönskade celltillväxten i stället för att bromsa den. Men vi vet ännu inte vad det är som gör att immunförsvaret agerar på det viset.

Ännu finns ingen behandling som är inriktad mot bindvävsceller. Det är det vi vill åstadkomma, ett nytt sätt att behandla. Dagens behandlingar slår ganska brett, främst genom att verka mot inflammation. Vi fokuserar på att få fram mer kunskap om vad som faktiskt händer i leden vid ledgångsreumatism och hoppas kunna utveckla en mer riktad behandling som fungerar antingen genom att bromsa immuncellens produktion av tillväxtfaktorn eller genom att stoppa själva signalen som immuncellen skickar till fibroblasten.

Det blir lätt fokus på de fina mikroskopen, men ska man kunna nyttja dem optimalt så behöver man också riktigt bra utrustning för att preparera cellproverna. Nu, med anslaget från Lundbergs Forskningsstiftelse, kan vi skaffa det bästa och skapa ett system med genomgående hög prestanda och, inte minst, god användarvänlighet. Vi ska skapa ett arbetsflöde som många kan använda. Det kommer att löna sig i form av högre kvalitet på cellproverna som studeras i mikroskopen och mer ny kunskap.

Vi arbetar med att utveckla läkemedel som både kan stanna kvar längre i leden och som kan komma in i vävnaden och nå kondrocyterna, cellerna som bygger upp brosket. Vi vill stoppa förloppet som leder till att mängden brosk minskar.

Vi bearbetar nanopartiklarna så att de kan reagera mot miljön när de väl är på rätt plats. Vi vill få dem så specifika som möjligt och samtidigt så snälla som möjligt.

Med vår nuvarande utrustning måste vi behandla proverna ganska hårt, till exempel genom att färga in dem med fluorescerande molekyler, och då ändrar vi karaktären på partiklarna. Med den nya utrustningen kommer vi att kunna titta på hur partiklarna interagerar med celler utan att behandla dem på något vis. Det är bara att stoppa in proverna och se vad som faktiskt händer när nanomaterialet som vi har behandlat möter cellerna; om det är de mekanismer vi hoppas på som uppstår och om de oönskade toxiska effekterna uteblir. Vi kan göra en mycket bättre analys, får en annan kvalitet i svaren och ny typ av kunskap. Sammantaget gör det stor skillnad för hur vi kan ta forskningen vidare.

Tumörcellerna skapar en miljö som bromsar immunförsvarscellerna som annars skulle döda dem. Nu finns en behandlingsform som innebär att man blockerar immunförsvarets broms och därmed får igång T-cellerna* i immunförsvaret. Tumören hindras från att bromsa immunförsvaret.

Den här typen av terapi kan vara en möjlighet vid blåscancer. Man har provat att ge den till patienter som inte har svarat på annan behandling. 15–30 procent av dem får effekt och de kan få väldigt god och långvarig effekt. Vårt arbete går ut på att utveckla metoden så att betydligt fler kan bli hjälpta.

Med den nya utrustningen kan vi studera många proteiner samtidigt, upp till 40 stycken istället för de 14 vi kan se med befintlig apparatur. Det gör stor skillnad eftersom de kliniska prover vi arbetar med är väldigt små och bara räcker till enstaka analyser. Idag måste vi hela tiden välja bort analyser vi hade velat göra. Vi måste prioritera även med den nya utrustningen, men vi kommer att få ut väldigt mycket mer information från varje prov och det öppnar helt nya möjligheter. Instrumentet har också en sorteringsfunktion som gör att vi kan plocka ut de populationer av celler som vi vill arbeta vidare med. De cellerna kan vi till exempel utsätta för skräddarsydda antikroppar, riktade mot särskilt utvalda ytproteiner, och därigenom testa nya sätt att kicka igång dem

När vi förstår hur immunförsvarets celler fungerar, eller brister vid cancer, kan vi utveckla metoder för att manipulera dem och öppna upp för nya typer av behandlingar.

Det är fortfarande inte helt klarlagt varför preeklampsi uppstår men vi vet att moderkakan är central för sjukdomens utveckling. Vi tror att det bildas för mycket fosterhemoglobin, ett protein som finns i fostrets röda blodkroppar. När det bryts ner skapas ämnen, metaboliter, som är väldigt skadliga för all vävnad och moderkakan påverkas först av allt. Metaboliterna skadar också njurarna som då inte kan filtrera urinen som de ska. Det leder till att kvinnan tappar en massa viktiga proteiner och får äggvita i urinen.

Njuren är ett centralt organ för vår forskning. Eftersom njurarna är blodtrycksreglerande så är sannolikheten stor att skador på njurarna också bidrar till det höga blodtrycket som är typiskt vid preeklampsi.

Resultaten var makalöst lovande och väldigt konsekventa. Vi förstod då att det kanske finns möjlighet att använda den här molekylen terapeutiskt och inledde arbetet med att utveckla läkemedel.

Ett nytt mikroskop är avgörande för att vi ska komma vidare. Vi behöver kunna se differenser i vävnadens densitet och de små fina organen som finns inne i cellerna. Det är där vi kan se de tidiga skadeeffekterna vid preeklampsi och de tidiga skyddseffekterna av A1M.

Preeklampsi är nästa lika vanligt som bröstcancer och ändå relativt okänt. Var elfte minut dör en kvinna i preeklampsi runt om i världen och sjukdomen orsakar årligen minst en halv miljon spädbarns död. Vår förhoppning är att forskningen om A1M leder till utveckling av läkemedel som kan användas för att förebygga och behandla både njurskador och preeklampsi

Vi skapar 3D-bilder i datorn och genomför, som en del av planeringen, operationen i datorn innan den görs på patienten. Operationen kan göras om hur många gånger som helst i datorn tills man är nöjd. Dessutom kan fysiska modeller av de skelettdelar som ska opereras 3D-printas, vilket gör att kirurgen vet precis hur det ser ut och kan planera operationen därefter.

Mallen passar bara på det stället där den ska vara, den kan inte hamna fel. För mig som kirurg blir det mycket enklare att göra rätt, operationen blir mycket mer exakt och går fort. Man behöver till exempel inte röntga så mycket under operationen, vilket annars krävs för att kunna bedöma arbetet och bereda nästa steg. Tidigare kunde denna typ av operation ta många timmar. Med den virtuella planeringen och de printade mallarna går det mycket snabbare.

Vi vill visa att både modellerna och de genomförda operationerna blir lika bra när vi använder vår egen utrustning - till en fjärdedel av kostnaden - som när vi köper från Belgien.

Det vi kan se nu har ingen annan sett.

I nischen är varje cell i ständig kommunikation med andra celler, blodkärl, nerver och annan vävnad, och de känner av syrenivå och andra värden. Om stamcellerna mår bra i sin nisch kan de utföra sina viktiga uppgifter väl. Men klimatet i nischen kan förändras och det tror vi påverkar stamcellernas beteende och ger upphov till sjukdomar som benskörhet och artros.

En nisch är ju en miljö, en omgivning, med en tredimensionell struktur. Därför behöver vi kunna studera den i 3D och det kan vi nu.

Vi vet sedan tidigare att stamcellerna ändrar sitt beteende i takt med åldrandet och att det leder till benskörhet. Det syns tydligt i 3D-bilderna som vi nu får fram. Hos unga patienter finns ett stort antal osteoblaster och hos de äldre ser vi mängder av fettceller och mycket få osteoblaster. Vi vill ta reda på varför det händer. Vad får stamcellerna att tro att nu behövs fettceller i stället för osteoblaster? Varför gör de fel? Vår hypotes är att det har med stamcellernas nisch att göra och att den kan påverkas av olika faktorer, till exempel stress. Med det nya mikroskopet kan vi se mycket djupare in i benet och dessutom arbeta snabbare. Det vi kan se nu har ingen annan sett förut, det tar vår forskning till en helt ny nivå.

Svensk forskning är framgångsrik och fortsatt lovande. För att den ska kunna bibehålla sin höga nivå krävs betydande medel från privata finansiärer som stiftelser och fonder. Vi gläds åt att kunna bidra med angeläget stöd till forskning inom sjukdomsområden som drabbar väldigt många väldigt hårt

”Dagens forskning är morgondagens sjukvård. Vi ser en väldigt god utväxling på den forskning som görs. Patienterna får bättre och ibland till och med billigare behandlingar. Möjligheterna att behandla cancer har till exempel utvecklats enormt under de senaste årtiondena, allra mest när det gäller cancer som drabbar barn

Ibland är det enklare för forskare att få anställa personal än att få köpa in den medicinska teknik de behöver. säger professor emeritus Olle Larkö, styrelseledamot i Lundbergs Forskningsstiftelse.

Stiftelsens anslag bidrar till snabbare forskningsprocesser och över tid har vi absolut bidragit till bättre forskning och bättre behandlingar. I slutändan är vi till för patienterna, det ska man komma ihåg.

Vi har lyckats väl i vår kapitalförvaltning och har hittills kunnat dela ut mer än en miljard kronor till fler än 500 projekt. Och vi har en liten men mycket kompetent styrelse. Ibland beviljar vi anslag till projekt som andra bedömer som lite udda. Med facit i hand ser vi att sådana projekt ofta gör stor skillnad.

Projektet ska ge kunskap om vad investeringar i medicinsk teknologi betyder ur ett hälsoekonomiskt perspektiv inklusive patient- och organisationsperspektiv.

Vi ska följa upp medicintekniska satsningar som redan gjorts genom att hämta data i befintliga register. I den delen kan vi snabbt komma upp på banan och vi kommer att kunna säga ganska mycket om tre år.

Behandlingsalternativen är få när cancern har spridit sig. Det bästa vi kan erbjuda är cellgifter. De förbättrar överlevnaden för vissa, men vi talar ändå bara om månader. När vi studerar vävnadsprover från pankreascancer ser vi att cancercellerna är relativt få och att de har mycket ärrvävnad runt sig. Cancervävnaden har inte heller så många kärl. De faktorerna gör att cellgifterna blir mindre effektiva, de kommer inte in i tumörerna. förklarar Roberto Valente, överläkare på Norrlands Universitetssjukhus och forskare vid Umeå universitet.

Vi gör en randomiserad kontrollerad studie* så att vi med säkerhet kan definiera vilken verkan behandlingen har. Förutom att ablation kan vara ett effektivt sätt att ta bort tumörerna så vill jag se om metoden förbättrar immunförsvaret. Tumörerna skadas av ablationen och blir inflammerade vilket kan öka aktiviteten i kroppens eget immunförsvar och dess reaktion mot tumörerna.

På den nya skärmen får vi upp all information på ett ställe och ser tydligare vilket gör att vi kan utföra behandlingen med större precision. Vi vet med säkerhet var vi ska leverera energin som bränner tumörerna.

För att datorn ska bli bra på att granska mammografibilder behöver den tränas och då behövs stora mängder bilder med information om vilka fall som är normala, vad som är godartade förändringar respektive vilka som är cancer. Nästa steg är att göra AI-bedömningar av bilderna i databasen och jämföra datorns analys med den som gjorts tidigare av röntgenläkare. På sikt handlar det troligen om att arbeta med en kombination, mycket tyder på att människan och datorn tillsammans kan utföra uppgiften bättre än de båda var för sig”, säger Sophia Zackrisson.

​​​​​​​Vi kommer att behöva både vanlig och 3D-mammografi och det är viktigt att hitta AI-lösningar även för vanlig mammografi eftersom det är där vi har historiken. En kvinna kan gå på ett stort antal screeningundersökningar under sitt liv och därför behöver vi bra metoder för att hitta saker över tid.

Styrkan och det unika med den här databasen är att den täcker så lång tid, från 2004 till 2020, och vi kommer dessutom att komplettera med bilder som tagits senare. Vi har mammografibilder för kvinnor som screenats upp till tio gånger. Om någon av dem får bröstcancer kan vi lära oss genom att, eventuellt med hjälp av AI, titta på undersökningsbilder bakåt i tiden och se om vi kan definiera några tidiga riskfaktorer. Då kanske vi kan identifiera en ökad risk för bröstcancer hos någon annan med liknande biologiska förutsättningar.

Kombinationen av bilddatabasen och vävnadsmaterialet skapar förutsättningar för intressanta forskningsstudier. Genom att komplettera med variabler som kvinnans ålder, förekomst av cancer i hennes familj och andra riskfaktorer kan vi kanske lära något nytt om sjukdomen och få fram bättre riskbedömningar.

Det är viktigt att få material från många olika regioner i Sverige. Vi måste säkerställa att AI-användningen fungerar på mammografibilder som kan ha tagits med olika utrustning eller på andra sätt skiljer sig åt mellan till exempel Skåne och Dalarna. Liknande projekt finns på andra håll i världen och forskningen gynnas av att vi alla kan få tillgång till större material.

Vi tittar på vilken typ av celler som är involverade och hur cancercellerna växer. Vi kan också testa nya läkemedel genom att injicera ett sådant i benbiten och sedan se om cancercellerna dör eller står emot behandlingen.

Vi ansökte om finansiering av ett konfokalmikroskop* med den allra senaste tekniken. Det behövs för att vi med säkerhet ska kunna identifiera de olika cellerna och var i benmärgen de sitter. Dessutom underlättar mikroskopet arbetet med att skanna in informationen, det går fortare.

Fyra färger räcker inte för att helt säkerställa att det är en mänsklig cancercell vi tittar på. Med det nya mikroskopet kan vi med säkerhet särskilja mänskliga celler från musceller, se om en cell är frisk eller är en cancercell och hur cancercellerna är lokaliserade i benbitarna. Vi kan också fastställa vad som är ben, blodkärl och fettceller. En central del av analysen handlar om att se vilken typ av andra celler eller strukturer som cancercellerna söker sig till och kommunicerar med. Ju fler färger vi kan använda, desto fler strukturer och celler kan vi identifiera. Det nya mikroskopet ger oss mycket mer komplex och nyanserad information vilket gör att vi kan dra fler slutsatser om olika samband som påverkar cancern.

FDG avspeglar glukosmetabolismen i kroppen och är det mest använda radiofarmakat som med hög precision kan detektera flertalet tumörtyper men även inflammatoriska tillstånd. För tumörtyper där FDG inte är så sensitivt använder vi andra radiofarmaka. Nu tittar vi på andra radiofarmaka för att få fram andra tumörmarkörer. Till exempel består tumörer i bukspottskörteln till stor del av en stödvävnad, kallad för stroma. Det finns ett radiofarmaka som söker sig till stroma och vi vill veta hur det tas upp av tumören. På sikt hoppas vi kunna visa att det här radioaktiva läkemedlet är bra för att skilja elakartade från godartade tumörer i bukspottskörteln.

Genom att följa vad som händer med läkemedlet i kroppen över tid kan vi studera hur snabbt det åker ut i blodet, hur snabbt det tas upp i tumören, hur många receptorer det finns i tumören och många andra parametrar. Det tror vi kan ge en tydligare bild av olika samband som är viktiga för diagnosen och framför allt för val av framtida behandling med moderna målsökande läkemedel.

Vi vill både ta reda på hur mycket av radiofarmakat som finns i blodet och hur mycket som har omvandlats till annat. Detta är en viktig pusselbit när vi vill studera nya radiofarmakas kinetik*** i kroppen. Syftet med kinetiska modeller – som vi kan studera om vi samlar in dynamiska bilder - är att korrelera mätbara data mot olika fysiologiska parametrar. Finns det några prognostiska faktorer i den kinetiska modellen som vi inte har möjlighet att få med statiska bilder?

Vi kommer att kunna utvärdera nya substanser på ett helt nytt sätt. Jag är del av ett fantastiskt team där framför allt mina kollegor, läkare Rimma Axelsson samt radiofarmaceuter Thuy Tran och Mohammad Moein har framträdande roller i att ta fram nya substanser. Vi blir banbrytande inom precisionsmedicin när det gäller nya radiofarmaka för karaktärisering av cancer. Det är inte enkelt men det är väldigt spännande och lärorikt att få vara med om. Och det hade inte varit möjligt utan anslaget från Lundbergsstiftelsen.

Kunskapen om hur man designar mRNA-läkemedel finns sedan ganska länge. Men mRNA är genetiskt och våra celler vill inte ta emot främmande genetiskt material. Våra kroppar har utvecklats under tusentals år för att stå emot sådant för inte bli infekterade av till exempel virus. Så vi måste hitta sätt att paketera mRNA som gör att cellerna i kroppen ändå tar upp det.