I koreografen Benoît Lachambres verk framträder kroppar, som först kan kännas igen som form och i rörelse, men som sedan, genom ett litet skifte i närvaro, en spänd muskel som slappnar av, fördjupning av blicken eller omorganisering, börjar omvandlas.

Berättelser har betydelse. Hur de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt.

För samtliga konstnärer i utställningen gäller att de komplicerar berättelsen – de lägger till, tar ifrån, ställer oss inför val. Sällan har de använt sig av så skilda motiv och material i sina konstverk som i år. Kropp och skugga är motiv i rörlig bild, glasflaskor och fuskpäls är vassa såväl som mjuka skulpturer.

Berättelser har betydelse. Hur de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt.

För samtliga konstnärer i utställningen gäller att de komplicerar berättelsen – de lägger till, tar ifrån, ställer oss inför val. Sällan har de använt sig av så skilda motiv och material i sina konstverk som i år. Kropp och skugga är motiv i rörlig bild, glasflaskor och fuskpäls är vassa såväl som mjuka skulpturer.

Hur de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt.

I need to do it because there are stories that need to be told, there are stories that aren’t being told, there are gaps in history that are not being filled and there are gaps in education that aren’t being served by the system we live in. I only know how to paint. So rather than being a politician or a historian that’s what I do.

Berättelser är centrala i utställningen, de kan användas som metaforer med oändliga tolkningsmöjligheter. Lubaina Himid återkommer till att det att det förflutna är närvarande. Hon presenterar sig själv som en svart konstnär och i sitt konstnärskap lyfter hon konsekvent fram osynliga historier med vilja att skapa dialog och att förändra historieskrivningen. Sedan hon fick Turnerpriset 2017 har hon fått stor uppmärksamhet och det är en glädje att få presentera hennes konstnärskap i Sverige för första gången.

Vi ville inte arbeta med tankar om kroppen, utan snarare med gestaltningar av både kroppar och kroppsfenomen.

Vi brinner för jämlikhet, systerskap och ett värdigt bemötande, men även för hållbarhet, småskalighet och en önskan om att vår tids överkonsumtion ska övergå i långsiktiga, väl övervägda val som räcker livet ut.

Vi ville inte arbeta med tankar om kroppen, utan snarare med gestaltningar av både kroppar och kroppsfenomen.

Vi brinner för jämlikhet, systerskap och ett värdigt bemötande, men även för hållbarhet, småskalighet och en önskan om att vår tids överkonsumtion ska övergå i långsiktiga, väl övervägda val som räcker livet ut.

Hur de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt.

Elisabeth Millqvist, konstnärlig ledare Wanås Konst

en parafras på bilder vi sett av störtade diktatorer, men den handlar också, om man så vill, om en traumatiserad barndom, eller uttrycker kanske känslan av att släppa taget om något/någon. Idén om uttrycket växte fram eftersom alla mina utomhusskulpturer på ett eller annat sätt blivit vandaliserade. Och att jag aldrig sett en skulptur i det offentliga rummet som varit vandaliserad från början. Den är gjord i ett perfekt stycke, som sedan kluvits i 5 delar.

Du kan delta, tänka, tala och testa vad skulptur är i en workshop eller så möter du som besökare någon som vill visa dig sin skulptur i parken genom att ställa frågan, 'Får jag visa min skulptur?

Jag är intresserad av det här ögonblicket när du får känslan att du har du har skapat tid i stället för att passivt tillbringa den eller gjort den produktiv. Det är inte givet. Det är något annat än att konsumera tid eller konsumeras av den.

Du kan delta, tänka, tala och testa vad skulptur är i en workshop eller så möter du som besökare någon som vill visa dig sin skulptur i parken genom att ställa frågan, 'Får jag visa min skulptur?

Ett barn […] med sin bok skapar sig någonstans inne i själens hemliga rum egna bilder, som överträffar allt annat. Sådana bilder är nödvändiga för människan. Den dagen barnens fantasi inte längre orkar skapa dem, den dagen blir mänskligheten fattigare.

Om vi kommer upp över trädkronorna kan vi kanske se vad som hänt?” Lillebror, som förstod vad Tora försökte få honom med på, invände: ”Pappa har sagt att vi inte får klättra i Höga trädet. En gång i tiden ska en pojke ha bundits i det. Ända tills han dog.” Tora skrattade: ”Det tror jag inte på. Och förresten: om vi ska se något, måste vi upp över alla andra träd. Ibland måste man vara modigare än man får för de vuxna.”

Vi är lika mycket för dem som håller med oss som för dem som inte håller med oss.

Faran av en enda berättelse.

Mitt sätt att få igång ett samtal eller få folk att agera är genom att engagera dem och säga: Du kommer med ditt bagage, dina åsikter, ditt liv och jag tar med mig mitt – så låt oss försöka tala om det.

Den röda linjen, syns inte med blotta ögat men är starkt sammankopplad till människolivet, när vi kan ana denna röda tråd kan vi iaktta alla relationer som en helhet.

Den sammantagna effekten av denna filmbild i panoramaformat är en dubblering av den omgivande grönskan, men när man försöker spegla sig själv i bildens beståndsdelar upplöses de i oräkneliga rännilar av rörelse.

Under en workshop undersöker Still Untitled skulptur, den egna kroppen är utgångspunkt, du hittar din skulptur, tänker och gestaltar den i dialog med andra för att sedan ha möjligheten att visa den, från en person till en annan. Andra kommer möta Still Untitled i skulpturparken, och kanske får du frågan; Får jag visa dig min skulptur?

Hela verket är gjort med kärlek. Från vagnens estetik till varje pinal i museet. Här finns inga anslag av ironi från min sida. Kärleken till folklig konst, som jag delvis har sett under min uppväxt, har följt mig under hela mitt konstnärskap. På så vis är vagnen en naturlig följd i mitt arbete som konstnär. I en akademisk konstvärld har jag tänkt att vagnen ska vara något som mer handlar om visuell kärlek och värme.

Årets utställningar tänjer på förväntningarna på ett medium, på vem som gör konst och hur vi förstår skulptur.

Hela verket är gjort med kärlek. Från vagnens estetik till varje pinal i museet. Här finns inga anslag av ironi från min sida. Kärleken till folklig konst, som jag delvis har sett under min uppväxt, har följt mig under hela mitt konstnärskap. På så vis är vagnen en naturlig följd i mitt arbete som konstnär. I en akademisk konstvärld har jag tänkt att vagnen ska vara något som mer handlar om visuell kärlek och värme.

When we realize that there is never a single story about any place we regain a kind of paradise.

Jag intresserar mig för den dagliga rutinen, upprepningen, nötandet. Många timmar, många människor, många liv – den historien talar till mig.

Att komma i kontakt med konst på Wanås Konst är inte ytligt. Det är live, fysiskt och kan beskrivas som oundvikligt: du känner lorten under fötterna, förstår vikten av din kropp i förhållande till en flod av betong, känner dess omfång i en labyrint av träd eller dess längd förvrängd genom böjt glas. Du söker upp det specifika verk som du vill se och din tidsuppfattning förändras. Resan blir lika viktig som objektet du letar efter. Konsten är runtom, överallt. Naturen är överallt, runtom. Du aktiverar det, det aktiverar dig.

Liggandes på marken, tittande på de omgivande träden, på himlen ovanför, flyttas fokus mot ett osynligt ljusschakt som spänner från jord till himmel, en efemär, imaginär skulptur av luft och ljus, bland andra skulpturer.

Konstverken rymmer slowmotion såväl som action; när en konstnär ber oss att lägga oss ner, uppmanar en annan uppfodrande – Ställ dig up! Med rörelse som tema är en svensk konsthistorisk referens ”Rörelse i konsten” på Moderna Museet 1961 med konstnärer som Alexander Calder och Jean Tinguely. Nu är det är dags att undersöka hur konstnärer tar sig an rörelsen idag, bortom mobil och maskin.

Då och då, vissa speciellt klara fullmånenätter, kan nattvandrande människor iaktta en ko som går i skulpturparken på Wanås. Det är Sam som letar efter konsten i parken på andra sidan stenmuren.“

Att se backen framför Offerlunden på Drakamöllan fyllas av förväntansfulla operaälskare är väldigt speciellt, nu ser vi fram emot att återskapa den känslan på Wanås Konst.

Samarbetet är en långsiktig satsning för att ge dans och performance närvaro med hög kvalitet. Konstområdena har många beröringspunkter och tillsättningen ger oss möjlighet att utforska dem.

Wanås är en plats där dans formas av och formar sitt sammanhang. Genom att lyfta dansen från sina vanliga arenor får koreografer och dansare möjlighet att arbeta med vad det betyder att möta en delvis ny publik inom konstfältet.

Nationell identitet biter sig gärna fast men ingenting är evigt. Dagens globalisering och den nya tidens integrationsprocesser håller sakta på att nöta ner våra traditionella uppfattningar. Vilka nya identiteter kan vi se fram emot istället?

Wanås Konsts barnbokserie tar ett nytt steg och blir internationell med flera språk. Samtidigt lyfter vi fram bilderna i ett läsrum och låter dem ta plats. Bland text och bild kan den egna fantasin växa, att engagera konstnärer i det arbetet är att ge tillgång till stora världar att bära med sig.

Gomezbarros myror har intagit byggnader som förknippas med makt och historia. Tillsammans är de på väg, som en symbol för människans ständiga förflyttningar, frivilliga eller ofrivilliga.

Tonåringens övertygelse med den där fantastiska säkerheten om att man vet precis allt och har full koll på verkligheten har blivit förskjuten, det är som att vakna upp med ena foten i den här världen och andra foten i en ’Alice i Underlandet-värld

Wanås är en plats där dans formas av och formar sitt sammanhang. Genom att lyfta dansen från sina vanliga arenor får koreografer och dansare möjlighet att arbeta med vad det betyder att möta en delvis ny publik inom konstfältet.

Samarbetet är en långsiktig satsning för att ge dans och performance närvaro med hög kvalitet. Konstområdena har många beröringspunkter och tillsättningen ger oss möjlighet att utforska dem.

Nationell identitet biter sig gärna fast men ingenting är evigt. Dagens globalisering och den nya tidens integrationsprocesser håller sakta på att nöta ner våra traditionella uppfattningar. Vilka nya identiteter kan vi se fram emot istället?

Den nya konsten erövrar och förmedlar nya förståelser om vår värld. Världen knackar på vår gamla homogena dörr. Den ber om hjälp och erbjuder oss nya kunskaper och kompetenser. Wanås Konst vill alltid stå mitt i det globala flödet – det tycker jag David Svenssons rondellgestaltning i Älmhult representerar.

Bra konst i det offentliga rummet bidrar till att göra Älmhult intressant och levande

Konstnären bakom tegelmuren är också en målare, den mångsidigheten ser jag fram emot att visa besökare. Per Kirkeby var viktig för att forma skulpturparken till vad den är idag. Han tillhör en generation som det är dags att återupptäcka och återvända till.

Hos både Djurberg & Berg och Gomezbarros möter vi likt i drömmen det välbekanta och samtidigt obekanta, det pendlar mellan det fantastiska och fasansfulla

Gomezbarros myror har intagit byggnader som förknippas med makt och historia. Tillsammans är de på väg, som en symbol för människans ständiga förflyttningar, frivilliga eller ofrivilliga.