I dag går hållbarhet allt mer i framkant i människors sinne, och ingenstans mer än i de nordiska länderna, där de verkligen har tagit emot hållbarhet som ett sätt att leva. Nordiska kockar leder vägen när det gäller att fokusera på lokala ingredienser; med en nollavfall, näsa-till-svans strategi; och fokus på att minska både mat- och förpackningsavfall. De sätter standarden för resten av världen att följa efter.

Den nya hållbarhetsmärkningen är ett oerhört viktigt initiativ från Guide Michelin för att öka medvetenheten om det hållbara köket. Det är en stor ära att de uppmärksammat oss och andra restauranger i Norden som arbetar aktivt med att öka medvetenheten om den hållbara njutningen i alla led.

För mig började det när jag som 12-åring nyinflyttad i London ville visa mina kompisar nåt från landet som jag flyttat ifrån. De kom från ställen som Karibien, Brasilien och Indien, platser som var fulla med kulturell tillhörighet som alla kände till; Pelé, samba  reggae, calypso, rai-musik med mera. Så jag ville att de skulle veta att jag också kom från ett coolt ställe och skapade prylar, graffiti och scenerier som jag fotograferade med nån lånad kamera. Sånt som var en blandning av det marockanska och det pulserande London vi alla levde i. Men det var när jag 1989 själv köpte en begagnad Pentax från Zak Ove som allt verkligen drog igång.

I Hajjajs bildspråk som förenar mode, pop-konst och politik är det marockanska arvet alltid ett närvarande element. Denne självlärde och mångsidige konstnär, främst känd för sitt fotografi, har etablerat sig som en av Marockos mest framstående konstnärer internationellt. Att nu ställa ut honom på Fotografiska känns verkligen spännande.

Det dyker liksom upp berättelser och scener, jag ser dessa ständigt omkring mig och jag älskar att utforska dem. Jag blir alltmer intresserad av att förmedla dessa berättelser, få betraktaren att både förvånas och tänka efter lite, till exempel kring vad vi gör med vår kära planet.

Erik Johansson är en fotografins Magritte - som i sin fotografiska canvas får oss att häpna, att skratta och att vilja kliva rakt in i hans värld. En bildmagiker. En realist. En fotografisk hantverkare som bygger in det absurda i vår samtid inom ramen för vardagen. Med sina visuella rötter som lyckas ena oss över landsgränserna, har hans fotografi vunnit uppmärksamhet världen över. I Places Beyond, Johanssons hitintills största utställning fortsätter han att utmana gränserna för fantasin och söka efter platserna bortom.

Mina händer är mina redskap i bildskapandet, men det betyder också mycket när jag fotograferar människor. Hur deras kropps uttryck fångas är lika viktigt som ansiktsuttryck. För att det kan kommunicera så mycket olika saker som ömhet, stolthet, glädje eller ledsamhet. Människor är lika och olika över hela världen på samma sätt som individer är lika och olika. Vi alla lever i samma värld men med olika verkligheter och jag försöker ständigt lära mig om olika människors liv, vare sig en person är en flykting, politiker eller musiker. Jag jobbar i många olika verkligheter och för mig är den mänskliga kontakten det viktigaste.

Malin Fezehai är en ung prisbelönt eritreansk-svensk fotograf baserad i New York som har arbetat i över 30 länder i Asien, Mellanöstern, Afrika och Amerika, ofta med fokus på kulturer i förändring. Till exempel har hon på uppdrag av FN dokumenterat människor utsatta för extremism söder om Sahara, vilket resulterade i boken ”Survivors”. I Fotografiska For Life-utställningen Power of Hands visar Fezehais inkännande fotografi hur mycket av det djupt mänskliga som ständigt förenar oss.

Power of Hands hyllar ett av människans viktigaste verktyg. Om vi använder händerna på rätt sätt kan vi stärka och hjälpa varandra, vi kan rädda liv. Men händer är också en källa till spridning av infektioner om de inte hålls rena. Essity sprider kunskap om vikten av god handhygien som kan förhindra infektioner. Vi vill att varje besökare av utställningen blir en ambassadör för god handhygien. Genom samarbeten når vi fler människor. Ju fler vi är desto mer kan vi förebygga spridning av infektioner och öka välbefinnandet i världen.

Vi behöver starkare globala samarbeten för forskning och utveckling av nya läkemedel – som tas fram på ett hållbart sätt och som når ut till alla som behöver dem. I annat fall kommer miljontals människor dö i infektionssjukdomar – sjukdomar som vi vant oss vid att snabbt kunna bota med hjälp av antibiotika. Resistenta bakterier ger redan ett ökande antal dödsfall i blodförgiftning (sepsis) och om vi inte kan vända trenden finns risk att sårinfektioner och lunginflammation åter blir dödliga. Alla måste bidra till att minska onödig antibiotikaanvändning vid till exempel vanliga förkylningar. Tillgång till rent vatten och hygien måste öka världen över – så att infektionerna och behovet av antibiotika minskar.

Vi måste både fotografera dem innan de försvinner – och kämpa för att så inte ska ske. Varje stam besitter en unik historia med sin förmåga att i symbios leva tillsammans med djurlivet och naturen, en kompetens som ibland tagit årtusenden att växa fram. Nu är de strax borta om vi alla inte kraftsamlar, och när de försvinner så försvinner allas våra rötter.

De cirka 100 bilder som ingår i utställningen besitter alla det speciella uttryck som gjort Jimmy Nelson till den hyllade fotograf, scenograf och regissör han är. Han arbetar extremt noggrant med varje bild och kan hålla på i dagar för att uppnå sin vision, den där magiska förtrollande atmosfären som rätt ljus ger. Alltid i starkt och innerligt samarbete med dem han porträtterar.

Vissa ser mig som bildjournalist. Det stämmer inte. Andra ser mig som aktivist. Det stämmer inte heller. Den enda sanningen är att fotografi är mitt liv. Alla mina bilder är kopplade till stunder som jag upplevt intensivt. Alla bilderna existerar för att livet, mitt liv, har drivit mig att ta dem.

Sebastião Salgados Gold är i dessa tider med skriande behov av att fylla allas våra mobiltelefoners (och snart allas elbilars) batterier med metaller och grundämnen, mer aktuell än någonsin. Fotografi för oss handlar om att beröra och väcka nya tankar, att inspirera till en mer medveten värld. Gold är ett lysande exempel på fotografins kraft och vi är mycket stolta över att nu ställa ut serien i sin helhet.

De symboliserar imperialismen och kolonialismen i en tid där människorna var besatta av att erövra både natur, nya land och varandra. Dessa engelska tapeter med vild natur togs in våra hem, tillsammans med det uppstoppade djuret för att visa människans makt över naturen. Dessa tapeter ersatte aristokraternas lyxmålningar av jakt och exotiska djur, en genre som porträtterade människans överhöghet och rätt att härska där Peter Paul Ruben var en av de mest berömda konstnärerna.

Fotografierna är sådana att de direkt sätter igång en reaktion hos betraktaren. Vad är det vi ser egentligen? Hur kan Christian Houge med utställningen Residence of Impermanence göra något så vackert av något så laddat som brinnande uppstoppade djur? Ja, det är frågor som många kommer ställa sig i salen här på Fotografiska. Och vi är en plats som älskar att ställa frågor, snarare än att alltid komma upp med svaren.

Jag upplevde väldigt tidigt under min uppväxt orättvisor när jag kom till Sverige, att jag var annorlunda. Det fanns en passivitet på skolgården i 80-talets Sverige. Och att folk ställde sig med armarna i kors och inget gör, det är något jag har fått höra mycket om i mina samtal med de sista överlevande från Förintelsen. Jag vill påverka och beröra genom att lyfta starka berättelser från historien till nutid. Det ger oss inte bara en inblick från de sista vittnena av förintelsens historia, utan vi får själva en inre kompass hur vi vill ha ett bättre samhälle för våra medmänniskor och för oss själva.

Vårt ansvar är att lyssna. Projektet Fading Stories - pass them on länkar historien till det personliga ansvaret vi har idag för att landa i frågor som handlar om: Vad är mitt ansvar som medmänniska idag? Vilka medmänskliga värderingar är viktiga för mig? Hur kan jag leva mina värderingar i handling? Raoul Wallenberg Academy rustar unga med civilkurage och adderar det till projektet som partner för denna utställning.

Fotografiska For Life-utställningar lyfter viktiga samhällsfrågor och det är skrämmande att vi återigen lever i en tid som utmanar tanken om människans lika värde och där en gråskala av alternativa historiebeskrivningar växer fram. I Fading Stories - pass them on blir det uppenbart hur nödvändigt civilkurage och medmänsklighet är för oss alla.

Den digitala revolutionen kommer fortsätta att påverka oss i en omfattning vi har svårt att greppa. Så mycket inom så många områden blir för första gången och bryter helt ny mark. Som nu att göra konst utifrån maskinernas vision, en slags resa i tid och rum som tolkar vad som skett och skapar scenerier om vad som kunde ha hänt.

Att Refik Anadol nu skapar Latent History unikt för Fotografiska, så vi kan bjuda våra gäster på en garanterat mäktig och annorlunda upplevelse, känns stort. Det är alltid viktigt att skapa ökad medvetenhet och denna utställning kommer få betraktaren att ställa viktiga nya frågor om en stad i ständig förändring.

Vi undersöker bland annat de fotografiska minnena från de senaste 150 åren och ger betraktaren en chans att få ta del av något helt nytt. En tolkning av det moderna Stockholms framväxt, en källa till information som legat latent och väntat. I Latent History avtäcks det gamla som annars skulle fortsätta finnas obearbetat och osett i mörka arkiv. Individer och kollektiv, kroppar och platser som tillsammans skapat staden som ni känner den idag.

Nachtwey är ett vittne, en extraordinär betraktare som har ägnat sin tid som fotograf åt att dokumentera några av de mest grymma händelserna i modern tid. Att Fotografiska nu visar hans ytterst viktiga utställning Memoria är en del i vår vision att inspirera till en mer medveten värld.

...för att han aldrig har slutat tro att det finns en mening med hans arbete, för att han aldrig har slutat tro att hans bilder får störst påverkan om ögat och hjärtat bakom dem har en aldrig sviktande tro på mänskligheten och dess förmåga till medkänsla. Av alla dessa skäl och många fler bör vi sluta kalla honom ’krigsfotograf’ och istället se honom som en fredens man, en man vars längtan efter fred får honom att resa till krigszoner och utsätta sig för fara...i syfte att skapa fred.

Riesling är en fantastisk druva och mångas favorit när det gäller vin så det känns självklart att vara med och fira Riesling Week, ett väldigt spännande initiativ! Jag har valt viner från producenter som jobbar nära naturen och verkligen respekterar jorden och druvan. Våra rätter kommer få riesling att skina och vice versa.

Min roll är som en slags tolk som har fakta och insikter i hur farlig plasten i havet är och kan presentera detta på ett lättillgängligt sätt. Ju mer jag genom forskningen får veta, ju mer fast besluten blir jag att kämpa för att skapa medvetenhet om att en förändring är nödvändig,

En av de viktigaste komponenterna i Vincent Peters fotografier är ljuset, eller frånvaron av ljus. Samspelet mellan ljus och skugga spelar den centrala rollen, där Peters kan välja vad som ska visas och vad som döljs. Med sin analoga kamera närmar han sig de han porträtterar med en finstämdhet som resulterar i intima, vackra och sensuella porträtt där gester och poser ofta hämtats från romantiska Hollywood-filmer från 1950- och 60-talet.

Jag vill förmedla det genuina och inte låta tekniken vara i vägen för mötet. Det finns behov av det raka, intima berättandet som skapar kommunikation och förståelse mellan oss. Att vi med hjälp av foto får syn på oss själva och våra medmänniskor istället för att krångla till det och bli så teknikfixerad att själva tekniken blir överordnad det mänskliga. För mig är alltid mötet det primära och att måna om fotografins rötter genom att använda analog teknik ett sätt att vårda en viktig tradition

De människor som bor på dessa avlägsna platser, som lever så mycket närmare naturen än de flesta av oss, samarbetar gärna med mig och skapar scener med den rekvisita som finns tillgänglig. Det kan ta lite tid att bygga upp ett förtroende, men de fattar ofta tycke för mig och välkomnar mig när de förstår att jag har rest till dem på egen hand, och jag bjuder därefter in dem att hjälpa mig att iscensätta temat för bilden.

Det intryck Scarlett Hooft Graaflands konst gör på omvärlden är imponerande. Trots tunga teman har de färdiga verken alltid ljusa, färgglada och roliga scener. Hon arbetar helt analogt och använder endast det naturliga ljuset och en analog kamera för att skapa de iscensatta och ofta surrealistiska tablåerna. Vi är mycket glada och stolta över att kunna presentera Vanishing Traces, som består av verk som aldrig tidigare har visats här.

Alexander har följt vår resa på ett sätt som ingen annan kunnat. Han ser, hör och tolkar allting vi gör på ett visuellt plan. Hans otroligt starka estetik ligger mycket nära våra hjärtan och speglar livets resa nästan exakt,

Det har varit en alltigenom organisk och nästan självklar process ända från början. För mig handlar SHM om så mycket mer än bara tre musiker. De är definitionen av en specifik kulturell våg och har alltid tänjt på gränserna för vad som är möjligt. Att få tillfälle att presentera denna utställning tillsammans med dem på Fotografiska betyder väldigt mycket

Det handlar om att återskapa en barndom som aldrig fanns, eller som aldrig fick upplevas. Där i landet mellan minne, fantasi och dröm, finns en skör balansgång. Att vara vilse och rädd i en främmande värld. Om ett sökande efter identitet som barn, men kanske framför allt som vuxen. Vem blir man om man aldrig fick vara ett litet barn? Hur lär man sig leka som vuxen?

Som betraktare bjuds vi in att med våra egna erfarenheter fylla ut de sköra linjerna som uppstår i mötet mellan den kvinnliga huvudrollsinnehavaren och naturen. Silversagas bilder är på samma gång skimrande som dunkla och med en skenbar enkelhet skapar hon känslan av kontrast i både bildkomposition och motiv – fram träder en kraft som kommer inifrån och som växlar mellan att begränsa och ge frihet.

I ett limbo, mellan barn och vuxen, mellan lek och allvar föds Jessica Silversagas fotografier. Med hjälp av kameran samlar hon minnen, både de hon har och de hon aldrig fått.

Vi är stolta över att få etablera oss i nya länder, och vi kommer att fortsätta att inspirera till ökad medvetenhet genom vackra, ibland provocerande och alltid tankeväckande fotografier. Vi tror att Telliskivi Creative City i Tallinn är ett perfekt hem för nästa Fotografiska och senare i år kommer New York och London att följa efter

Vårt mål är enkelt: att genom fotografiets kraft föra människor samman, öka medvetenheten och skapa positiv påverkan. Genom att ge utrymme åt berättelserna bakom bilderna öppnar vi upp för diskussioner om ämnen som inte får ignoreras, oavsett om de är vackra, smärtsamma, överraskande eller obehagliga.

Fotografiet har alltid inspirerat mig, funnits tillhands, klippts ifrån. Det kan ha att göra med att det inte konkurrerat ut tecknandet och måleriet utan rört sig utanför rummet, inte bråkat om leksakerna så att säga. Jag läser i bilder. Jag attraheras av det frusna, hur skuggan låg just då, hur vinden tog tag i en anteckningsbok, att steget som ingen skulle kommit ihåg fick en central plats i ett fotografi och blev förevigat.

Här har fotografierna filtrerats, centrifugerats, kopierats och hackats sönder i lager efter lager. Bläck och olja har täckt mina skrivmaskiner och anteckningsböcker. Det har varit ett trassligt och näringsrikt sökande i mitt kreativa undermedvetna. Och inga bilder är manipulerade, allt har hänt.

Jesper Waldersten har länge prisats för sin träffsäkra satir, nattsvarta humor och lyhördhet för samtiden. Resan All Over går genom en walderstensk värld befolkad av skuggor och mystiska karaktärer; in i asgarvet från det kalligrafiskt formade Sweden is just hell without any fire, via den raka högern i döskallen The Satanic Drunk till det ömtåliga ögonblicket då gryningsljuset smyger över den maskinskrivna frågan: Jag är väl inte död än?

She Could Have Been A Cowboy handlar egentligen inte om att vara en cowboy. Serien handlar om att vilja vara någon annan. Jag ville ha någonting som kunde stå för ett stort antal företeelser, en symbol för alla dessa drömmar som inte uppfylls, oavsett om de har att göra med sexualitet, kön, religion eller livsstil. Oavsett om vi är små eller stora så tror jag att många av oss har någonting vi önskar att vi kunde göra eller vara, men någonting hindrar oss. Jag ville att mina karaktärer skulle vara symboler snarare än verkliga människor. De skulle kunna vara vilka som helst. Det handlar inte om vilka de är utan om vad de står för.

Berättelsen om Kirsty Mitchell och projektet Wonderland är som en saga. En saga med många bottnar, på många olika vis. - Nu visas i utställningen för första gången alla de 74 fotografier som ingår i boken Wonderland. Utställningen blir en sagolik upplevelse - ett färgsprakande fyrverkeri där magi och verklighet möts på vägen vi kallar livet

Vi kände att min mamma på något vis var med oss, därför var det viktigt att vi alltid gick ut i skogen och gjorde vad som var planerat, oavsett väder. Så vi släpade ut dessa kreationer i snöstorm och hällregn för att låta det som skulle hända, faktiskt få hända. Hela känslan med denna hyllning till min mamma, var att det bara måste göras. Det var som att fly till en plats som kändes djupt meningsfull, mitt i allt annat.

Stockholm är en motivkrets som är helt outtömlig. Och, som det tycks, oemotståndligt för fotografer. En arena där vi fångar varandra, ser världen eller använder staden som en fond för våra egna berättelser. Inte bara alla vi som bor här plåtar stan utan också alla som kommer hit. Det innebär att flera av utställningens bilder är tagna av utländska fotografer

Jag vill mer visa på att sättet som sex porträtteras har oftast väldigt lite att göra med sex på riktigt. Nåt jag vill lyfta fram i denna utställning. Att blåsa upp nåt, att något som egentligen tar liten plats brer ut sig och istället tar stor plats. Därav titeln Inflated Fiction, uppblåsbar fiction.

Vi är ett fönster mot världen på många olika sätt, så upplever våra gäster Fotografiska. Att få följa Janne och Pers resa med sin starka passion, vision och värderingar är ju en väldigt god historia i sig. Denna resa som nu kommer generera fler mötesplatser i världen där människor möts genom fotografi, samtal, mat och dryck.

Eriksberg har i Fotografiska funnit en fantastisk samarbetspartner för att duka upp en upplevelse utöver det vanliga. Fotografiska är en plats för möten mellan människor och vi är oerhört stolta över att kunna både uppmärksamma och bidra till det

Året 2018 blir ett femårsjubileum av Fotografiskas Höstsalong – vilket vi firar med en ny version av denna välkända tävling och kallar den Fotografiska Talent. En hyllning till Sveriges fotografer, såväl etablerade som amatörer och alla fotointresserade och bosatta i Sverige

När det talas om ‘de äldre’ eller om ’flyktingar’ i media handlar det oftast om specifika problem eller att något inte står rätt till. En kulturell rädsla, för främlingar eller för åldrandet i sig, färgar alltför ofta sättet dessa två samhällsgrupper porträtteras och ideligen ställs de även mot varandra, som "konkurrenter" över framtida stöd och välfärd. Men, den positiva och energiska vänskapen mellan Taimaz och Barbro slår enkelt hål på många förutfattade meningar och visar på att ett möte och en meningsfull relation kan motverka förenklade antaganden. Min film har för avsikt att bredda den nuvarande samhällsbilden och belysa hur relationer mellan olika generationer kan underlätta integrationen.

Fotografi som uttrycksform är så stark i sin förmåga att väcka känslor och skapa debatt. Så bidrar vi till en mer medveten värld. Vilket behövs nu mer än någonsin i detta tidevarv när så många av de demokratiska grundvärderingarna ifrågasätts. Att ta över TTs budkavle med att dela ut ett pris för årets bästa dokumentära foto är något vi mycket stolta över. Lika stolta är vi över att Maja Daniels är första vinnaren av Fotografiskas Stora dokumentärpris på 100 000 kronor.