Vi ser flera brister i patientlagens efterlevnad och få tecken på förbättringar, bland annat när det gäller delaktighet eller att leva upp till den nationella vårdgarantin. Många saknar också en fast kontakt i vården, samtidigt som de med fast kontakt har bättre erfarenheter, även när det gäller andra skyldigheter som regleras i patientlagen.

Patientlagen i sig är inte tillräcklig för att stärka patientens ställning. Vi föreslår en samlad styrstrategi med insatser som stödjer lagens intentioner. Det handlar om att förtydliga vem som bär ansvaret för lagens efterlevnad, att utveckla tydligare incitament och ansvarsutkrävande samt att stärka uppföljningen av lagens efterlevnad.

Om tio år kan uppskattningsvis 2 000–10 000 patienter per år komma att behandlas med avancerade gen- och cellterapier per år jämfört med endast några tiotal personer i dag.

Stora delar av precisionsmedicinen behöver samordnas nationellt för att hålla ihop vårdkedjorna och för att undvika olika tillgång till vård i olika delar av landet. Vi ser att styrningen och ansvars­fördelningen på området behöver förtydligas.

Syftet med IBIC är gott, men utifrån vad vår utvärdering visar är frågan om effekterna av arbetssättet i dag motsvarar den tid och det utvecklingsarbete som krävs för att införa det. För att IBIC ska kunna stärka kvalitetsutvecklingen inom socialtjänsten behövs ytterligare förändringsarbete. Vi hoppas att vår rapport kan bidra till det.

Det behövs mer stöd från både regering och myndigheter till kommunerna i deras arbete att utveckla och följa upp verksamheten. Bland annat ser vi behov av ett nationellt kvalitetsregister för att systematiskt kunna jämföra socialtjänstens resultat mellan kommuner.

Vi ser en snabb kunskaps- och teknikutveckling som kan bidra till att lösa utmaningarna om vi tar tillvara dem på bästa möjliga sätt. Omsorgen, hälso- och sjukvården och tandvården behöver därför fortsätta att utvecklas utifrån patienters och brukares behov, både på kort och lång sikt.

Till viss del är de här förändringarna positiva. Men från verksamheterna uttrycks också en oro för lägre kvalitet i både utredningar och stödinsatser, och det är inte hållbart under lång tid. För att undvika en kvalitetsförsämring är det viktigt att socialtjänsten ges förutsättningar att genomföra både fysiska möten och distansmöten beroende på vad som är bäst i det enskilda fallet.

Det kan ta tid innan pandemins sociala konsekvenser märks och det går inte att förutspå exakt hur det kommer att bli. Men mot bakgrund av det vi vet i nuläget finns skäl att stärka bevakningen, ha en beredskap för att möta ett ökat behov och arbeta förebyggande. Det gäller kommunerna, men också regeringen och myndigheterna.

Vi ser att vården i samband med graviditet och förlossning har blivit mer kunskapsbaserad under den tid satsningen pågått. Vi ser också att deltagandet i mammografiscreening ökat en aning i vissa grupper och att antalet tonårsfödslar och aborter minskat på nationell nivå. Men fortfarande finns stora skillnader mellan olika regioner och grupper av kvinnor.

Det kommer att behövas kompletterande och riktade insatser för att stärka kvinnors hälsa och minska skillnaderna mellan både regionerna och de olika grupperna.

Flera aktörer har liknande uppdrag, och det riskerar att leda till otydlighet. Därför rekommenderar vi regeringen att förtydliga Linköpings universitets uppdrag i relation till andra nationella aktörer.

Vi ser att det finns en efterfrågan på Barnafrids insatser och att de som tar del av insatserna har nytta av dem. Vi ser också att våld mot barn är ett eget kunskapsområde, vilket motiverar ett eget kunskapscentrum som fokuserar på enbart de frågorna.

Vi ser att befolkningen har olika syn på vad som är viktigast. En grupp vill helst ha en fast kontakt medan en annan grupp mest av allt efterfrågar korta väntetider, och ytterligare en grupp värderar möjligheten till delaktighet högst.

Regeringen och regionerna behöver säkerställa att styrningen av vården balanserar flera kvalitetsaspekter för att möta befolkningens skilda behov och preferenser. Man behöver skapa bättre förutsättningar för att tillgodose olika former av kontinuitet.

Sammantaget ser vi att Länsstyrelsen i Östergötlands län till stor del har nått målsättningarna med regeringens uppdrag. Men vår utvärdering visar också att insatserna inte räcker för att möta behovet av stöd. Det behövs till exempel starkare samordning mellan olika myndigheter och mer stöd i det praktiska arbetet.

Att bygga upp långsiktiga strukturer för stöd kräver både en helhetssyn och en tydlig samordning. Ingen ensam aktör kan möta alla behov. Vi rekommenderar regeringen att verka för att öka tillgången till kunskapsstöd och en stärkt kunskapsstyrning när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Vi rekommenderar även regeringen att skapa ett långsiktigt sektorsövergripande uppdrag, och att dela upp det fortsatta arbetet i både ett nationellt och ett regionalt uppdrag.

Vår rapport visar att principen om vård efter behov sällan återspeglas tydligt i de delar av den statliga eller den regionala styrningen som vi har analyserat. I regionerna fördelas resurserna ofta likartat år efter år utan att vi ser att man jämfört behoven i och mellan olika sjukdomsgrupper. Den statliga styrningen ger inte heller tillräcklig vägledning för prioriteringar mellan sjukdomsgrupper.

För att kunna styra åt rätt håll behöver beslutsfattarna känna till hur behoven ser ut. Det är inte enkelt att mäta och följa upp på sjukdomsgruppsnivå, men den nationella statistiken och uppföljningen behöver belysa principen om vård efter behov tydligare. Regeringen bör även se över behovet av ett förbättrat kunskapsstöd, till exempel kring hur den etiska plattformen kan tillämpas.

För att nå målen i funktionshinderpolitiken ser vi att det behövs ett helhetsgrepp om hjälpmedelsförsörjningen och den digitala delaktigheten. Annars riskerar personer med funktionsnedsättning att bli utan insatser som skulle kunna förbättra deras livskvalitet.

Våra analyser visar att utskrivningsklara patienter skrivs ut från slutenvården snabbare i dag än innan lagen trädde i kraft. En stor andel av patienterna skrivs också ut samma dag som de är utskrivningsklara. Men det finns variationer mellan regionerna.

Vi ser att det hittills har varit stort fokus på snabbare utskrivningar från slutenvården. Nu måste vi se till helheten i vården och omsorgen. Vi behöver öka kunskapen om lagens effekter för patienter och brukare genom hela vård-och omsorgskedjan för att kommunerna och regionerna ska kunna ta vara på deras erfarenheter i det fortsatta utvecklingsarbetet.

Vi ser att välfärdstekniken kan stärka brukarens självständighet, trygghet och delaktighet, och dessutom bidra till positiva hälsoeffekter som bättre nattsömn och ett minskat behov av medicinering. Även närstående kan få avlastning genom tekniken, och omsorgspersonalen kan fördela sin tid på ett mer effektivt sätt.

För att kunna dra nytta av välfärdsteknik krävs att den ses som en del av verksamheten snarare än som teknik i sig. Den måste vara en integrerad del av omsorgen där kommunerna utgår från vilken funktion tekniken ska fylla och vilka behov den ska tillgodose.

Korta väntetider, och att vårdpersonal ska ha tillgång till patientens journal, uppfattas som viktigt hos befolkning och patienter. Däremot värderas inte personlig kontinuitet lika högt när man väljer att genomföra ett videobesök.

Det är viktigt att digitala vårdbesök kan användas utifrån individens förutsättningar och medicinska behov, och att regionerna stärker sina kunskaper om när digitala vårdbesök är lämpliga och hur de kan användas på ett effektivt sätt.

Det är positivt att allt fler lever längre och friskare liv, men det innebär både utmaningar och möjligheter. Den snabba medicinska och tekniska utvecklingen och digitaliseringen är en del av lösningen för att möta vård- och omsorgsbehovet, men det räcker inte. Det finns också ett stort behov av att öka det förebyggande arbetet inom både hälso- och sjukvården och socialtjänsten

Studien visar att vi har kommit betydligt längre än andra länder i flera avseenden, men stressen läkarna upplever måste tas på allvar. Hälso- och sjukvården genomgår en stor förändring, och i tidigare rapporter har vi synliggjort behovet av bättre förutsättningar för ledarskapet, och administrativ avlastning, för att klara omställningen.

Hur tidigt cancern upptäcks har stor påverkan på behandlingsmöjligheter och prognos. Vi rekommenderar regionerna och regeringen att stärka det förebyggande arbetet och utveckla primärvårdens förmåga att möjliggöra fler tidigare upptäckter.

En omfattande generationsväxling har skett, det ger ett bra utgångsläge inför de framtida utmaningarna. Men kommunerna behöver arbeta för att fortsatt vara attraktiva arbetsgivare. Handläggare med mindre erfarenhet behöver stöd och alla handläggare behöver utrymme för att löpande fördjupa och uppdatera sina kunskaper.

Staten och kommunerna har ett gemensamt ansvar för att det finns handläggare med rätt kompetens i socialtjänsten för att säkerställa rätt stöd och insatser för invånarna.

Efter övergången förväntas unga ta ett större ansvar för sina vårdkontakter. Men vår rapport visar att många upplever att de inte har förberetts och fått den information de behöver, och känner därför osäkerhet inför övergången. Det kan påverka vilken vård de får och även resultatet av den.

Landstingen behöver driva ett systematiskt och målinriktat arbete för att anpassa övergångarna till de ungas behov och också dra lärdomar av goda exempel som finns både lokalt, nationellt och internationellt.

En del av orsakerna till skillnaderna i graviditetsvårdkedjan är påverkbara, till exempel när det gäller vårdens styrning, arbetssätt och förutsättningar för att bedriva utvecklingsarbete.

Chefer och ledare har en nyckelroll när det gäller de stora omställningar som hälso- och sjukvården står inför, till exempel arbetet med att göra vården mer samordnad utifrån ett patientperspektiv och att ta tillvara digital teknik.

Det är viktigt med ett systematiskt arbete för att skapa bättre förutsättningar för chefer. Det kan handla om att tydliggöra uppdrag och mandat, utveckla administrativa stödstrukturer och se över storleken på chefers personalgrupper.

En hög andel tillfällig bemanning innebär att patienter riskerar att få träffa olika läkare varje gång de besöker primärvården. Det kan vara särskilt problematiskt för de som besöker vården ofta, till exempel äldre och personer med kroniska sjukdomar.

Landstingen behöver i ökad utsträckning styra fördelningen av läkare mellan olika specialistinriktningar och utbilda en högre andel specialister i allmänmedicin.

De nationella prognoserna som ska stötta landstingen i deras kompetensförsörjning är inte tillräckliga. Det behövs mer avancerade prognoser som beskriver hur befolkningens behov kommer att utvecklas i framtiden och hur det påverkar behovet av läkare i olika delar av hälso- och sjukvården.

Landstingen behöver nu se till att de utvecklingsinitiativ som har tagits kommer patienterna till del i vårdens vardag, och regeringen bör säkra en nationell uppföljning av det fortsatta arbetet kring kunskapsstyrningen

Vi har följt upp hur insatserna i satsningen har genomförts och vad de har resulterat i. Vi ser att många av insatserna har lett till kunskapsunderlag och stödsystem med fokus på att stödja primärvården, men de har ännu inte i stort påverkat hur vården genomförs

Det är viktigt att bibehålla det höga förtroendet för hur uppgifterna hanteras och skyddas, liksom att leva upp till förväntningarna på att nyttan med digitala hälsouppgifter faktiskt realiseras genom säkrare vård och utveckling.

Vi ser ett behov av att utreda om formerna för samtycke kan utvecklas för att bättre tillmötesgå patienters önskemål. Vissa vill lämna långtgående samtycken för en bred användning medan andra vill kunna påverka mer. Samtidigt får det inte bli ett krav på patienten att göra aktiva ställningstaganden för att få tillgång till god vård

När gruppen äldre med kroniska sjukdomar blir större blir det än viktigare att vården anpassas efter deras behov. För dem som har kontakter med flera delar av vården behöver vården ta ett helhetsansvar för samordning och koordinering

Ett stärkt ledarskap är en nyckelfråga för att på ett bättre sätt möta patienternas behov

Det finns ett stöd för det nationella arbetet med ordnat införande, men landstingens lokala arbete är av avgörande betydelse för patienternas tillgång till nya läkemedel

Strukturer, processer och mandat behöver tydliggöras för att arbetet ska bli långsiktigt hållbart. Samtidigt finns det betydande styrkor i det arbete som har bedrivits som är viktigt att bygga vidare på.